Det är vad jag har framför ögonen just nu. Att låta Jesus uppstå i mig, låta honom bli ett med mig. Det är mitt projekt och jag vet inte hur mycket det bara sker och hur mycket jag måste kämpa. Det tvivelaktiga i leken livet är att vi känner igen oss i det fysiska därför att det är leken. Men leken avbildar verkligheten precis som ett barns lek avbildar den vuxna världens verklighet. Det vi känner igen är leken, det fysiska livet, därför att det är den som våra ögon är vana att se. Men kännetecknet för en lek är att den avbildar en verklighet, för att vi ska lära oss om den verkligheten. Vad är det i vår lek som är kännetecknande för verkligheten som vi ska lära oss om? Viljan att vara två, tvåsamheten är ett kännetecken i leken som lär oss om något i verkligheten.
Denna vilja skapar olika intriger i leken vis avi verkligheten. Tager du denna man/kvinna till din äkta maka/make att älska i nöd och lust? Verklighetens bild är helheten och där är man i kvinna en helhet och kan inte läsas man och kvinna längre. När vi i tiden skapar eviga band till varandra så gör vi det i förhoppning att komma närmare denna verkliga helhet. Vi vill lära oss att leva i denna helhet genom vår lek här på jorden. Vågar vi se detta kan jag utan att ljuga allt för mycket våga påstå att ett plus ett blir ett.
Arbetet att våga se detta pågår alltjämt och arbetet att våga se hur ett plus ett blir ett är ett tufft arbete eftersom ETT är ett ensamt tal. Vem vill blir ensam efter att ha förenats med sin make/maka? Tänk då ett steg längre! Varje människa är skapad till trots mot denna lag (att allt är ett) och skulle täckmanteln som våra kroppar är avslöja livets sanna lag då ler livet åt att trotset är avslöjat. Varje människa är ett bevis på detta trots och varje leende ett bevis på att trotset är avslöjat. Varje gång du ler talar livets sanna källa rakt igenom trotsets kcal. Varje gång du ler igenkännande skapas enhet mellan man och kvinna i dig. Vemod ligger i tiden därför att i tiden är inte enhet. Bara barnet ligger emellan nu och då, bara barnet ligger mellan himmel och jord, bara barnet ligger likt en levande tvåsamhet i enhetens vagga. När Kristus låg som en enhet mellan himmel och jord i sin vagga, så såg människan för första gången livets eviga mirakel med egna ögon. Tids nog, tror vi människor på detta mirakel och låter det ske i oss.
Tids nog vet vi att tiden till trots sker livets mirakel, här och nu. Vem har sagt att denna födelse, död och uppståndelse skedde för tvåtusen år sedan? Tiden till trots är vi födda och dukar upp tidernas måltid på tidernas bord för att avslöja den lek tiden har givit oss. Vågar vi se tiden an ler vi snart igenkännande när vi känner igen oss själva i detta lilla barn. Vackrare uppvakande finns inte och ler vi mot detta barn ska det växa sig stort och starkt. Suturen efter kejsarsnittet är borta men saknaden är stor efter barnet som vandrade bort i tiden. När vi tar emot tidernas barn, Jesus Kristus, återuppstår enheten inom oss. När vi låter Kristus omfamna oss då omfamnar vi oss själva (ett plus ett blir ett) och såret läks. Den sanna bilden av oss lyser igenom och vi lämnar den blodiga leken bakom oss och går in i verkligheten. Nu ser vi leken för vad den är och skapar i stället lek och smek i syfte att tala om för varandra att evighetens dröm är att lysa över oss i tid och otid. Tråkigare blir det inte för att den trotsiga leken är avslöjad, tvärt om, tvåsamheten råkar i lag med livets enhet och två plus två blir två och dessa två blir ETT.
Den nya dimensionens lek får en annan betydelse därför att viljan att vara två är genomskådad och kärleken vet att känna igen denna lekens vilja som söker att efterlikna livets vilja. Vad vill livet då? Tro det eller ej men livet vill vara. Viljan att vara, närvara, hela tiden (tiden som helhet). När vi erkänner att kärleksleken på jorden går ut på att förstå denna vilja då cementeras ingenting längre. Viljan att vara lever. Viljan att vara lever i ett ständigt levande flöde. Viljan att förstå detta ligger återigen i leken och intrigerna.
Tillbaka till utgångspunkten, att låta Jesus uppstå. Ske din vilja så som i himmelen så och på jorden. Det lilla barnet i vaggan är symbolen för detta skeende. Uppståndelsen sker i det ögonblick när vi uppfattar oss själva som detta barn, ligamentet mellan tid och otid, mellan himmel och jord, mellan far och mor, mellan då och sen...NU. Varmed vi ser att denna eviga bild av oss själva lägger sin hand i vår hand för att hela såret efter förlossningen. Varmed vi blir hela och känner igen oss själva igen. Vackert eller hur? Det heliga bröllopet är namnet på denna återförening mellan oss själva och den eviga Kristusbilden av oss själva. Ta emot kristus och bli ETT med dig själv och livet, helheten. Drömmen om själsvännen ligger dold i detta bröllop. Ta emot uppståndelsens barn och tala till det som till en vuxen människa. Tala med dig själv så som i himmelen så och på jorden.
Såret läks i denna återförning och lidandet är för alltid borta. Vad är jag nu om jag inte är man, kvinna eller man/kvinna? Vad är jag nu? Hur är jag nu? Vem är jag nu? Är jag nu? Ta bort jag från den sista meningen så blir det ÄR NU! ÄR! ÄR! ÄR! hÄRligt, ÄRligt, nÄRvarande! Utan kön! Man och kvinna på samma gång. En helig ande! En stor själ! En enda, du, jag och alla människor!
