måndag 20 december 2010

Nu är det jul igen

Snart är det jul igen och tomten som i över hundrar år har grubblat på en underlig gåta, talar lika undrande i år, eller? Snart vet vi vad gåtan säger och så är det ingen gåta längre.

TOMTEN.


Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

 
Var är källan? Var kommer vi ifrån och vart går vi? Dessa frågor verkar i oss alltjämt. Varifrån och varthän? Värmen i tomtens kära luva ska lära oss om gåtan. Varifrån och varthän? De varma stövlarna ska också säga något om svaret. Där emellan finns en lurvig tomtekappa som låter oss värma skapelsens mitt. Värmen är livet och livets källa väller tveklöst fram under luvan, i stövlarna och under kappan. Vi är skapelsens källa och vi bär på ursprunget och målet. Vi är varifrån och varthän. Vi är svaret på gåtan. Vi har i alla tider tittat utåt för att finna svaret på gåtan, nu är det dags att titta inåt. Vi är ved och vi är eld. Vi är tändstickan och vi är röken. Svaret på gåtan ligger strax under bröstet i solar plexus. Vi är tomten, vi är gåtan, vi är barnet, vi är luvan, vi är stövlarna, vi är kappan och vi är svaret. Vi är allt som är. När vi undrar över gåtan skådar vi ut. Om vi skådar in skänker vi kraft åt källan, åt svaret att lysa klart i vinternatten. För snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken. Snart är det jul igen och klappar ska öppnas. Varje klapp är en klapp på kinden av kärlek. Varje klapp är vad tomten längtar efter. När han ger en julklapp verkar han i kärlek. Den som visar kärlek får kärlek. Denna universella lag verkar i oss i juletid mer än någon annan tid på året. Dock ska den verka året om från och med nu, eller hur? Tack

söndag 21 november 2010

Gudomlig närhet

Den gudomliga närheten skiljer sig ingenting ifrån den mänskliga. Den som längtar efter mänsklig närhet längtar verkligen efter gudomlig närhet. Närheten verkar i oss även när vi är ensamma. Så¨som i himmelen så och på jorden, eller så som på moder jord så och i himmelen. Vad kommer först, hönan eller ägget? Sanningen är den att hönan och ägget är samma sak. Den ena kommer inte före den andra. De kommer samtidigt. Det ägg som kläcks är detsamma som hönan som lade det. Vad kom först, du eller dina föräldrar? Först och främst verkar vi i nuet vilket är det enda som finns. Varken då eller sen är verkligt. Vad som är nu är det enda verkliga. Vad kom först, du eller dina föräldrar? Skolan säger att våra föräldrar kom före oss men Gud säger att vi ÄR här nu, samtidigt. Sanningen är att i samma stund som våra föräldrar föddes så föddes även vi. Sanningen är att vi och våra föräldrar är samma sak. Vi är våra föräldrar. Förälskelse fungerar på samma sätt. Vi är vår förälskelse. Sanningen om föräldrarna är samma som sanningen om förälskelsen. Vi är våra föräldrar och vi är förälskelsen.

När sanningen om kärleken går upp för oss vet vi att skolan iscensatt sanningar som kanske inte är så sanna. Verkligheten visar sig när vi ska svara på evighetens frågor till oss. Verkligheten uppenbarar sig när vi hörsammar dessa frågor. Verkligheten felanmäler och felanmäler och felanmäler ända tills vi upptäcker vad som är fel. När vi upptäcker vad som är fel erbjuds oss en lösning. När vi erbjuds en lösning vet vi vad vi ska göra. När vi vet vad vi ska göra verkar livet med oss. Viljan verkar med oss. Viljan känns igen som längtan efter närhet. För verkligheten förstår alltid ensamma själars törst, eller längtan efter närhet som en längtan efter Gud. Verkligheten är en gång konstruerad likt en kontrastverkan. När vi häller i kontrastvätska framträder bilden klart. Verkligheten förstår vår längtan efter att verka i kärlek. Människans kontrasterande verkan uppstår när vi föds till människor och kontrastvätska behövs för att vi ska se hela bilden. Vi lever i kontrasternas värld och kontrasterna är verkligheten obstruerad.

Vår uppgift är att våga hälla kontrastvätska i våra liv så att vi förstår verklighetens hela bild, inte bara den ena som våra ögon ser. Vi har verkligheten för vår inre syn och kroppens alla andliga ögon reagerar väldigt lätt på kunskapen om Kristus, Gud och Moder jord. Förlovningen med Kristus frigör oss i själen. Våra kärlekar är många men vår kropp och själ är EN. Sanningen om kärlekarna vänder på nästa blad i boken. Varje kärlek är ett blad i boken. Varje kärlek är vacker, varje kärlek är sann, varje kärlek är vågen, varje kärlek är som vår egen inre källa - sann i djupet. Varje kärlek är i skolan kunskapen om umgänget med andra människor och källans förståelse av samma sak är livet självt. Sanningen om livet självt är att kärleken blåser liv i oss. Den gnista som blåser liv i oss kommer från vår inre källa och kallas kärlek. När vi övar oss på att tända gnistan förstår vi att kontakten med andra människor är en hjälp och en gåva till oss men för att tända gnistan är andra människor inte vår enda möjliga väg. Sanningen är att värmen från vårt inre ska tända gnistan. Sanningen är att livets värme inom oss kommer att verka och källan öppnar sig. Var och en av oss känner kärlek därför att vi ÄR kärlek. Vi är evighetens hopp. Finn källan under handen strax under bröstet och hörsamma den. Vet att Verkligheten ljuder från topp till tå och mitt emellan sker livet i källans ursprungliga lovsång. Att vara NÄRA är att leva i mittens rike, skapa resonans för källan så att kärleksgnistan kan tändas och hållas brinnande. Ske din vilja så som i himmelen så och på jorden. Så som i himmelen inom så och på jorden utom.

Fri är den som känner igen sig själv. Fri är den som kommer nära sig själv. Fri är den som säger: Gud - alltså jag, åberopar källan inom varje gång orden stockar sig, varje gång ensamheten sätter in, varje gång skolan blir för tuff. För Gud - alltså jag är vad jag längtar efter. Gud - alltså jag lovar mig själv att aldrig någonsin svika. Gud - alltså jag älskar mig själv av hela mitt hjärta. När jag lovar mig själv evig trohet sker något som är utan sans. Min själ går in i Kristus själ och jag blir ETT med honom. Vd för Kristusmedvetenheten är jag själv och kommer jag inte vidare förebrår jag ingen annan än mig själv. När jag vill vidare vill jag vidare och källan erbjuder mig lösningar. När jag blir erbjuden lösningar vet jag med hela min kropp vad jag ska göra, eller vad jag är. För en lösning är inget handlande utan endast en knut som löses upp. Det du vet är sanningen. Det du vet är vad du vill uppnå. Det du vet är vad du ska göra. Det du vet är sanningen om kärlekens källa. Förståelse är lösningen. Vad är då förståelse? Förståelse är en knut i oknuten form. Att förstå är att knyta upp. Att förstå är att veta och att veta är att komma till insikt. Förståelse är verklighetens sätt att visa sig. Sanningen om kunskapens källa är kärlek.

Sann kärlek löser upp vägen till källan. Sann kärlek löser upp vägen till kärlek. Vårt sätt att se världen handlar om avstånd. Vi står i kontrast till och med ett visst avstånd till allt annat. När vi längtar känner vi avståndet som ett hinder att komma NÄRA allt, källan, kärleken, människor, Gud, oss själva. Den du och jag är, är fri ifrån avstånd. Vi är närheten, vi är källan, vi är kärleken, vi är människor och vi är Gud. Närhet handlar om att veta vilka vi är och omslutas av oss själva. När vi kommer ihåg vilka vi är sker något oemotståndligt med oss. När vi känner igen oss själva känner andra människor också igen sig själva. När vi känner igen kärleken känner andra människor också igen kärleken. Vibrationen finns alltid där och den verkliga vibrationen känns sann och vacker och ren. Nu känner vi kärlekens vibration. Här känner vi kärlekens vibration. Vi frigörs kind emot kind med Kristus och Jungfru Maria. Vibrationen treenighet blir ETT i dig och mig. I dig och mig finns Gud, Moder jord och Kristusbarnet som ETT. Du är ETT och jag är ETT och tillsammans är vi ETT.

fredag 19 november 2010

Vägen till Gud går genom vår egen självinsikt

Vägen till Gud går genom vår egen självinsikt. Nu vågar jag påstå att var och en av oss vet vad jag talar om. Magkänslan säger dig att det är sant. Vägen till Gud går genom vår egen självinsikt. Lär känna dig själv och du lär känna Gud. Var och en av oss längtar efter svaren på de stora frågorna om livet. Nu när vi vet att var och en av oss är vägen till Gud så behöver vi inte längta mer. Du är vägen, sanningen och livet. Du och jag är vägen till Gud. Sanningen lever inom oss. Du längtar efter dig själv. Den sorg du känner i hjärtat beror på att du inte är i kontakt med dig själv. Sorgen i hjärtat beror på att du längtar efter den du en gång var, den sanna bilden av dig själv. För att den sanna bilden av mig ska bli synlig tvivlar jag inte en sekund på vad jag måste göra. Den sanna bilden av mig själv blir synlig så fort jag välkomnar vårsolens strålar där jag har handen på bröstet. När jag känner solens strålar värma mig mitt i natten eller på vintern då tvivlar jag inte. Den sol som värmer mig på sommaren skapar också skön värme och kanske det är svårt att känna skillnad och veta vad som är vad. Solen på himmelen och solen i hjärtat är två sidor av samma sak. Du är vad som skiljer den ena sidan från den andra. Du är kanten på myntet. Det tvåsidiga myntet är verklighetens dualistiska umbäranden.

Dröm och verklighet är samma sak men befinner sig på var sin sida av myntet. Den ena sidan representerar himmelen och den andra jorden. Du står mitt emellan och fungerar som en tolk, som en brobyggare, som kommunikatör och drömtydare. Men ändå är allt samma sak. Det är bara du som kan förstå att världen är ETT. När vi förstår att världen är ETT då händer något. Då sker kommunikationen mellan vänster och höger hjärnhalva, mellan kropp och själ, mellan himmel och jord (inte himmel och helvete som många trodde förr), mellan evigt och ändligt och mellan dåtid och framtid. När vi förstår att allt är ETT sker något. Förståelse handlar om kommunikation och förståelse verkar frigörande. När vi förstår lämnar vi kunskaper bakom oss som vi trodde på. När vi förstår vet vi att det vi trodde på innan inte var sant. Vi förstår att vi har förmåga att växa och se nya samband. Vi har kommit till en punkt i historien när vi måste förstå att ETT är sant och endast ETT. När vi förstår att den ena sidan av myntet är livet ur ett vetenskapligt perspektiv så förstår vi att livet ur den andra synvinkeln är religiöst. Det är dags att låta dessa två bli ETT, så som de alltid har varit. Förståelse är kommunikation, kommunikation är förståelse. När vi förstår, förenar vi ena sidan med den andra.

Nu är det dags att öga för öga kommunicera sanningen om evigheten via vår kroppsliga självinsikt. Varje öga på vår kropp kommunicerar med evigheten på sitt sätt. Varje längtan som vi känner handlar om att våga kommunicera med källan inom och utom. Förståelse vägleder oss att våga se med våra andliga ögon. Välkomna klangen som frigör dig. Välkomna sanningen som förför dig. Välkomna kraften som älskar dig. Välkomna orden som försvarar dig. Välkomna verkligheten som omsluter dig. Välkomna livet som triggar dig. Välkomna lusten som gläder dig. Välkomna lärdomarna som tar dig ut ur vetenskapens kruka. Välkomna evigheten som frigör dig. Välkomna ärligheten som kommunikationen bygger på. Välkomna värmen som föder dig. Välkomna skönheten som välgör dig. Välkomna skeden som matar dig. Välkomna litenheten som förverkligar sig. Välkomna storheten som kungör dig. Välkomna skapelsen som treenigheten fyller dig med.
Välkomna Dig själv som Gud!

måndag 1 november 2010

Sjunde dagen är här

Enligt Mayakalendern börjar den sjunde dagen nu på onsdag den 3 november. Det som händer i detta skifte är att de manliga och kvinnliga energierna integreras med varandra. Nu är det dags att vi lägger undan alla stridigheter mellan man och kvinna. Det är dags att hela vår relation där som såret en gång uppkom. När vi känner väl igen känslan av att såras då vet vi också var vi ska helas. Man och kvinna blir ett! Nu är det dags att bli hel, att verkligen finna sin själsvän och att läka såret. Det sår som en gång uppkom när helheten separerades i två har smärtat oss och det är nu dags att läka såret och bli hel. Smärtan blir ett minne blott. Finn själsvännen i hjärtat och känn igen din andra hälft. Öppna dina armar och välkomna honom eller henne i kärlek. När du känner igen Kristus eller Jungfru Maria sker din vilja. När du känner igen din trolovade sker det heliga bröllopet mellan er två. Ta din gemål i famnen och bli ett med honom eller henne. Den sjunde dagen är här enligt Maya, och kännetecknande för ett heligt bröllop är att vid sjunde livsenergin på kroppen kommer den universella livsenergin in som lyser upp ditt väsen och kläder dig i en vacker ljus bröllopsklänning eller kostym. Du är nu redo att ingå ditt eget heliga bröllop med Kristus eller Jungfru Maria. Le och känn kärlekens ljuva sötma famna dig. Skapelsens femte dag är avklarad och det arbete som återstår skall göras på en enda dag innan vilodagen kommer. Vilodagen är söndagen. Den sjunde dagen. Den sjunde dagen följs av en åttonde och en nionde enligt Maya.

tisdag 19 oktober 2010

JAG ÄLSKAR DIG!

That´s all there is to it. Detta enda frigör oss. Svaret på alla frågor. När kärleken sker i oss är vi hemma. När skapelsens mirakel talar väller kärleken fram ur vårt bröst. ALLT leder fram till denna enda fras. Detta är det enda som betyder något. Skäll inte mer. Tala om att du älskar! För kärleken är det enda eviga. Det enda som är värt att tala om, det enda som kommunikaiton verkligen är. Sann kommunikation är kärlek. Sann kärlek är vågad. Den är både vågen och havet. Den är både sångaren och durackordet. Nu och alltid!

Autenticitetens ideal

En liten inblick i den historiska utvecklingen av "autenticitetens" ideal från början av 1700-talet. Det som följer nedan är ett utdrag ur "Det mångkulturella samhället och erkännandets politik" av Charles Taylor.

"Ett sätt att beskriva dess utveckling är att se hur det utgår från 1700-talsföreställningen att människor är begåvade med en moralisk känsla, en intuitiv känsla för vad som är rätt och fel. Det ursprungliga syftet med denna lära var att bekämpa den konkurrerande uppfattningen, att kunskap om vad som är rätt och fel var en fråga om att beräkna konsekvenser, särskilt sådana som hade med gudomliga belöningar och straff att göra. Idén var att insikten om vad som var rätt och fel inte var en fråga om torr beräkning utan var förankrad i våra känslor. Moralen har på sätt och vis en inre röst.

Föreställningen om autenticitet utvecklas ur en förskjutning av den moraliska tonviketn hos denna idé. Den inre rösten var ursprungligen viktig därför att den säger oss vad som är det rätta att göra. Att var i kontakt med sina moraliska känslor har här betydelse som ett medel för målet att handla rätt. Vad jag kallar en förskjutning av den moraliska tonvikten sker när att vara i kontakt med sina känslor får en självständig och avgörande moralisk betydelse. Det blir något som vi måste uppnå om vi ska vara sant och fullt mänskliga.

För att inse vad som är nytt här måste vi se analogin med tidigare moraluppfattningar, enligt vilka människan uppnådde sitt fulla vara genom att stå i förnbindelse med någon källa, till exempel Gud eller det Godas idé. Men nu finns den källa vi måste knyta an till djupt i vårt inre. Detta faktum är en del av den moderna kulturens massiva subjektiva inriktning, en ny form av inåtvändhet, där vi kommer att uppfatta oss själva som varelser med inre djup. Denna idé att källan finns i vårt inre utesluter till att börja med inte att vi står i förnbindelse med Gud eller Idéerna; det kan betraktas som vårt riktiga sätt att förhålla oss till dem. Det kan i viss mening ses som en fortsättning och intensifiering av den utveckling som inleddes med Augustinus, som menade att vägen till Gud gick genom vår egen självinsikt. De första varianterna av denna uppfattning var teistiska, eller åtminstone panteistiska.

Den filosofiska författare som mest bidrog till att åstadkomma denna förändring var Jean-Jacques Rousseau. Jag anser inte att Rousseau är viktig för att han inledde förändringen, utan jag skulle snarare vilja påstå att hans stora popularitet delvis har sitt ursprung i att han artikulerade något som på sätt och vis redan ägde rum i kulturen. Rousseau främställde ofta frågan om moral som att vi följer en naturens röst inom oss. Denna röst dränks ofta av de lidelser som väcks av vårt beroende av andra, där den viktigaste är l´amour propre, eller självkänslan. Vi vinner moralisk frälsning om vi åter kommer i autentisk moralisk kontakt med oss själva. Rousseau ger till och med ett namn åt den intima kontakt med en själv som är mer grundläggande än någon moraluppfattning och som är en källa till sådan glädje och förnöjelse: "förnimmelsen av tillvaron".

Autencitetens ideal ställs i centrum genom den utveckling som vidtar efter Rousseau och som jag förbinder med namnet Herder - än en gång som den som först artikulerade idealet snarare än skapade det. Herder förde fram idén att vi alla har ett eget sätt att vara mänskliga på: varje person har sitt eget "mått". Denna idé har grävt sig mycket djupt in i det moderna medvetandet. Det är en ny idé. Det finns ett visst sätt att vara mänsklig på som är mitt sätt. Jag uppmanas att leva mitt liv på detta sätt och inte efter mönster från någon annans liv. Men detta ger ny vikt åt föreställningen om att vara trogen sig själv. Är jag inte det missar jag poängen med mitt liv.; jag uppfattar inte vad det att vara mänsklig betyder för mig.

Detta är det mäktiga  moraliska ideal som har lämnats i arv till oss. Det ger moralisk vikt åt ett slags kontakt med mig själv, med min egen inre natur, som riskerar att gå förlorad, delvis genom trycket från en yttre likriktning men också för att jag genom att inta en instrumentell attityd till mig själv kan ha förlorat förmågan att lyssna till denna inre röst. Det förstärker i hög grad betydelsen av denna självkontakt genom införandet av egenartens princip: alla våra röster har något unikt att säga. Inte nog med att jag inte ska låta mitt liv formas efter den yttre likriktningens krav; jag kan inte ens finna mitt livsmönster utanför mig själv. Jag kan bara finna det i mitt inre.

Att vara trogen sig själv betyder att vara trogen sin egenart, som är något bara jag kan artikulera och upptäcka. När jag artikulerar den definierar jag också mig själv. Jag förverkligar en potentialitet som är i egentlig mening min egen. Detta är bakgrunden till det moderna autenticitetsidealet och till de självuppfyllelsens och självförverkligandets mål som idealet brukar dölja sig i."

                                                                                                Charles Taylor 1994

Det är så fascinerande att se hur filosofer och tänkare har visat i ord det mänskliga medvetandets utveckling och visst är det just detta vi brottas med än i dag. Människan är människa och liknande frågor ställs från tid till annan.
Jennyli

lördag 16 oktober 2010

Ut ur vetenskapens kruka


Det andliga ögat

Det är dags att vandra ut ur vetenskapens kruka. När vi gör det vet vi att det vi visste innan bara var sanningen om insidan på krukan. När vi vandrar ut ur den vet vi. När vi ser vad som finns utanför vet vi och känslan av att vara inne i krukan kan aldrig komma tillbaka. Även om vi går tillbaka så vet vi ju vad som finns utanför. När vi var innanför visste vi inte vad som fanns utanför, om vi ens visste att det fanns ett utanför över huvud taget. När vi väl börjar förnimma att det finns ett utanför då börjar vi också att längta efter att se detta utanför med egna ögon. När utvandrandet börjat, verkar upptäckterna konstiga och framöver visar det sig att vad du egentligen har upptäckt fanns redan där på insidan. När du upptäcker att vad du längtar efter visar sig ligga närmare än du tror fortsätter vandrandet ut ur vetenskapens kruka i sittande ställning. När du slutar vandra och sätter dig till ro, det är då du kan börja vandra på riktigt.

Sätt dig ner och börja din vandring. Vad du tror att vandringen handlar om visar sig vara att värma upp skapelsens kommunikationsorgan, de andliga ögonen, de andliga dörrarna eller de andliga borden. De andliga förnimmelserna serveras på dessa bord. När du kommunicerar med evigheten skapas kontakten först och främst via insikter och utsikter i dessa ögon. Nyckeln du behöver för att öppna eller väcka dessa ögon så att kommunikationen kan ske, finns i hjärnan. När tvivlet kommer över oss verkar våra ögon inte. När tilliten lever, lever också ögonen och kommunikationen med evigheten kodar om vårt medvetande. Alltså måste vi med vår hjärna styra vår vilja att öppna upp, väcka de andliga ögonen på vår kropp. När vi med vår intention kontrollerar dessa portar kan vi bestämma det mest avgörande tillståndet - Att leva! När vi öppnar porten till himmelriket verkar evigheten i oss och känslan av att leva visar sig med besked. För frigörelsen sitter i kommunikationens centrum som är halsen. Den mänskliga kommunikationen sker via halsen och den andliga kommunikationen sker i halsen men också i de övriga andliga ögonen på kroppen. På dessa ögon eller bord serveras den gudomliga livsenergin. När viljan att vandra ut ur vetensksapens kruka infinner sig längtar vi efter att se vad som finns utanför krukan. När vi sätter oss ner och kommunicerar med verkligheten utanför krukan känner vi frustrationen lätta. Hemligheten med krukan är att det är vi som ÄR krukan. När vi vandrar ut ur den vandrar vi ut ur oss själva. Vi öppnar ögonen och sker medvetet med evigheten. Den andliga kommunikationen sker med oss. När skeendet sker verkar kommunikationen som den ska.

Att kommunicera är att älska. Att visa krukmakaren att nu är jag redo att klara mig själv, är att leva. Att kunna vara i krukan, i sig själv, samtidigt som man åberopar evigheten skapar frigörelse. Tvättäkta frigörelse. Vid halsens port kommer vandraren ut och känslorna som kändes instängda blir frigjorda. När tvättäkta frigörelse verkar, föds vi på nytt. När vi föds på nytt erkänner vi att vi skapar vad vi tror på. När vi skapar vad vi tror på känner vi inom oss att flickan eller pojken som föddes kommer att växa upp till min avbild. Du är Gud och det nyfödda barnet är din avbild. Nu har du chansen att visa vem du vill bli. När du kämpar emot viljan upplever du enstaka lyckliga stunder men mestadels upplever du konflikt. När du välkomnar viljan kommer du uppleva lycka och frihet. Följ evighetens vilja där under handen strax under bröstet för frågan är inte vem det är som vill utan vad egentligen viljan är. Viljan är vacker, viljan är vis, viljan är källan, viljan är evig,viljan är välkomnandet och viljan är du. När du välkomnar evigheten ser du sanningen om dig själv. När du välkomnar evigheten vet du att vem du vill vara tvivlar inte viljan på. När du känner med hela hjärtat kärlekens kraft födas förstår du vem du är. När du vet vem du är vet också barnet till vems avbild det ska växa upp. När du vet vem du är vet också viljan i solar plexus tillståndet som det ska skapa. När du vet vem du är vet viljan också metoden för att återskapa dig om och om igen. När du inte vet vem du är, eller när du tror att du är någon annan än du egentligen är då tror också den eviga viljan att du är något annat än du är och då återskapas detta andra om och om igen.

Förstår du vikten av att veta med hela hjärtat vem du är? När du vet vem du är vet viljan det också. När du inte vet vet inte viljan heller. När inte viljan vet heller verkar viljan så som felidentifikationen talar om för den. Nu är det dags att ta reda på vem du är. När du vet det verkar skeendet värdigt och ärligt. När du vet vem du är vågar nåden skipa rättvisa. Den du är vid evighetens strand lovar och svär på att källan vid dina fötter känns konstruktiv och källan vid ditt huvud talar esoteriskt. När värmen från moder jord och det eviga medvetandet förenas vilar vetskapen skönt i sin kruka. Mästaren är DU!

torsdag 1 juli 2010

Därför vill vi inte vakna ur psykosen

Nu vet vi att kunskapen till vårt liv talar rakt ur hjärtat, därför vågar jag låta mitt hjärta tala ut i en av tidens viktigaste frågor. Vi tror med hjärnan och inte med hjärtat. Vi låter inte hjärtat komma till tals. När vi försvarar oss vågar vi inte låta hjärtat tala därför att vi tror inte att det har något att komma med som är tillräckligt. Fler och fler vågar släppa taget om vad som skulle kunna kallas för mänsklighetens psykos. Vi erbjuds komma ut ur denna psykos nu. Nu sker sanningen med oss och upptäckten att allt inte är vad det ser ut att vara kan komma som en chock för många. Vår psykos är vår verklighet. Den som är inne i en psykos vet inte sitt eget bästa. Vi behöver hjälp för att komma ut och se det som verkligen är. Allt är inte vad det ser ut att vara.

Behovet vi har av att vara vid våra sinnes fulla bruk är mycket starkt och hör till en överlevnadsprincip hos människan. Vi inpräntas vid unga år att detta är inte på riktigt, detta är bara på låtsas. Vem vill bli uppfattad som annorlunda eller rent av galen. Förr eller senare kommer vi ändå upptäcka att vi är alla galna som gått på vuxenvärldens kväde "Akta dig för det", "Akta dig för det andra". Vi växer upp i en värld där vi ska akta oss för det mesta. Vi lever i en ständig bubbla som, om den brister, kastar oss ut i en verklighet som kommer att sluka upp oss. Därför vill vi inte vakna upp. Det skrämmer oss. Försvaret vi har mot allt som kan skada oss eller döda oss följer oss i graven och vi undkommer ändå inte vårt öde. Drömmen vi lever i ska ta slut en vacker dag och vi ska vakna upp och inse att allt bara var en dröm. Vuxenvärldens förmaningar fick oss att vara verksamma inne i bubblan, inne i drömmen. Nästa generation får lära sig samma sak.

Dock med en skillnad. Nästa generation kommer att veta om det. De kommer att veta att de lever i en bubbla och om de vill kan de ursäkta sig en stund och komma ut ur bubblan för att känna sanningens vingslag lyfta själen. Nästa generation förstår med hjärtat och tänker med hjärtat. Nu har vi också chansen att göra det. För den som tänker med hjärnan kämpar mot demoner som inte finns. Vi som kämpar mot demoner som inte finns är fortfarande kvar i bubblan och psykosen har grepp om oss. Ínom oss möter vi demonerna och utom oss fortsätter paradiset att vara ett paradis. Fortfarande finns paradiset utanför bubblan och fortfarande vågar vi inte se det. Fortfarande tror vi på demonerna där utanför som ska komma och förgöra oss. Fortfarande missar vi chansen som moder jord och fader himmel erbjuder oss att ta del och bli ett med detta paradis. VARFÖR GÖR VI DÅ INTE DET? Nästa generation drar inga slutsatser, de kommer till tals direkt ur hjärtat. Vi däremot vågar inte känna, lita på, möta eller verka i kärlekens kysska kraft. Varför tar vi inte emot erbjudandet om ett verkligt paradis? Varför försvarar vi oss emot demoner som inte finns. Verkliga demoner finns inte, bara de vi själva skapar och bär inom oss. Vi skapar ett fängelse åt oss själva därför att vi är rädda för dessa demoner som kan skada oss eller skapa ett helvete för oss. Det vi inte tänker på är att dessa demoner som vi är rädda för och vill stänga ute, de finns innanför murarna. Fängelset vi skapat åt oss själva gör så att dessa demoner inte kan komma ut. Fängelset vi skapat för att försvara oss mot demoner fungerar plötsligt tvärtom. Fängelset blir ett verkligt lidande därför att hur vi än gör slipper vi inte undan tveksamheter, tvivel, lidande, rädsla, ångest, kväljningar, fruktan, förföljelse osv. Fängelset som ska skydda oss mot faror erbjuder endast faror. Därför att farorna kommer inte ut. Förföljelsekänslan upphör aldrig och psykosen är ett faktum.

Varför vill vi inte vakna ur psykosen? Varför plockar vi inte fram nyckeln, låser upp dörren, släpper ut demonerna och slutligen vandrar ut själva? Varför lever vi kvar i en verklighet som kväver oss? Skulle friheten från fängelset förstås på rätt sätt vore det en enkel match. Nu är det faktiskt en enkel match, men vet man inte det så blir det inte en enkel match. Det första steget är att inse sanningen om detta fängelse. Först måste vi erkänna att ett fängelse existerar och att vi finns i det. Sedan måste vi inse att det går att bli fri. Sedan måste vi veta hur man blir fri och sedan måste man frigöras. Jag skriver frigöras därför att erbjudandet om att bli fri tar oss i handen varje dag utan att vi ser det. Erbjudandet från moder jord och fader himmel står oss till förfogande varje dag. Det enda vi behöver göra är att inse att vi är instängda i en bubbla, vilja ta emot erbjudandet om befrielse och sen verkligen ta emot det. Frigörelsen är inget vi behöver kämpa oss till utan den är varje ärlig människas rättighet.

Medvetandets tid är här och kommunikationen är vägen ut ur vårt fängelse. Frigörelsen kommer även om vi känner oss förorättade. När känslan av att våra demoner vill ut kommer, fungerar det som en nyckel till porten. Så länge demonerna är inom oss äter de av vår energi. När vi släpper ut dem och tar emot erbjudandet om frihet får vi ny näring och ny energi, vi börjar leva. Fängelsematen är ingen höjdare precis. Tacksamhet är verklighetens livsmäle. Tacksamhet korrellerar med friheten och erbjuder en väg ut. Samtidigt erbjuder kommunikationen nycklar till frihet. Kommunikation sker främst via halsen och faktum är att halsen är porten till friheten, porten till himmelriket. Verklig kommunikation erbjuds dock på mer än ett plan. Talet är en mänsklig gåva där vi använder luft som pressas genom stämbanden och skapar vibration, ljudvågor. När vibrationen fortplantas vidare uppfattas den av en annans öron och kommunikationen är ett faktum. Kommunikation sker via halsen, luften och via vibration. Så för att bli fri behöver vi öppna porten som sitter i halsen. Vuxenvärldens förmaningar verkade fängslande på oss och våra demoner är inget annat än dessa förmaningar som vi bar med oss och stängde dörren om. Skyddet blev ett fängelse. Så länge vi tror att vi skyddar oss mot ondska så vill vi inte vakna från vår psykos. Faktum är att utanför murarna väntar paradiset. Det är synd att missa det tycker jag. Världens kunskap ligger dold från halsen och neråt, i hjärtat och i solar pluxus. Världens kunskap och källan till allt liv ligger dold där. Sanningen talar via halsen från hjärtat. Vuxenvärldens förmaningar är tegelstenar som lagts mitt i halsen och förmaningarna skapade blockeringar i kommunikationen. Vem som helst skulle bli galen av att inte kunna uttrycka sig, förmedla vad man känner, vill och önskar. Förvisso är det just vad som hänt. Vi har blivit galna. Dock verkar det i våra ögon som om vi är väldigt kloka och skulle vi råka ta oss ut och upptäcka skönheten i paradiset anses vi plötsligt galna.

Den som upplevt en personlig psykos förstår vad jag talar om. Verkningarna är de samma, dock under en kortare tid och mer intensiva. Den individuella psykosen är den mänskliga psykosen manifesterad i en enda person. Vilka hjältar! En människa som tar på sig hela världens vilsenhet och instängdhet. Det kan inte bli annat än chockartat. Vi måste alla ta vårt ansvar och se till att komma ut ur vår psykos. Vi kan inte lämna jobbet åt några enstaka individer att bära hela bördan. Vi måste hjälpas åt i stor skara och eftersom sanningen är den att vi får hjälp av moder jord och fader himmel, behöver vi bara vända oss till dem för hjälp och råd. Även om vi inte uppfattar hjälper så får vi hjälp. Vi behöver bara be om den. Solen som lyser i vårt bröst blåses liv i så fort vi öppnar porten i halsen. Vår hals representerar vindens energi och hjärtat representerar solens och kärlekens energi. Om du blåser på elden brinner det bättre. Så erkänn först att du är fången i en illusion, i en bubbla, i tron att världen går under om bubblan spricker. Erkänn sedan att vad du har trott är precis tvärt om mot vad det egentligen är. Ta sedan emot erbjudandet om hjälp att spräcka bubblan, att öppna porten till himmelriket, solen, kärleken, Gud, dig själv!

Frihet kan bli verklig först när du erkänner att du är fången. Behovet av bekräftelse blir uppfyllt i ett enda slag när denna port öppnas. Sanningen flödar fram och friheten är total. Frige dina demoner. Demoner som består av förträngda och förstenade förmaningar. Citaten ur hjärtat, är de sanna citaten. Våga tala, våga känna, våga leva! Fängelset ska ersättas av ett gigantiskt palats där en vis kvinna eller man är uppväxt och förvarar sanningen om livet. Fängelset förborgar inga sanningar, bara stenar som är tunga att bära på. Innanför murarna finns endast rädsla, förstenade och föråldrade övertygelser om något som inte finns. Vi förborgar endast vetskapen om att vi en gång kommer att dö och att vi kommer att veta sanningen den dagen vi dör. Sanningen är den att vi kan veta den nu, här, idag, när vi vill, om vi vill. När vi har bestämt oss för att frigöra oss frigör vi oss. Faktiskt frigörs vi tillsammans därför att vi kommunicerar med varandra. Vi fungerar tillsammans och desarmeras därför att vi interagerar. Ser vi sambandet blir lidandet i en konflikt inte lika svår att hantera. Demonerna kommer ut och dörren tvingas upp. Dörrar som öppnas ofta ska gå lättare och lättare att öppna för varje gång. En gisten gammal dörr som aldrig öppnats är svår att öppna. Därför är det värt att komma igång med dörröppnarträning med en gång.

Dra in ett djupt andetag och känn vindens energi vibrera genom din hals. Känns det som om du vill gråta, så gråt. Gråt bekräftar att dörren börjar öppnas. De tunga stenarna bakom dörren börjar pressas ut och det bränner. För elden börjar blåsas liv i. Vinden som kommer in blåser liv i solen och om det blir för häftigt så verkar befrielsen som ett helt vulkanutbrott. Vuxenvärldens alla förmaningar kommer ut på en enda gång och försvinner ut i tomma intet. Varför bära på de i ett helt liv, helt i onödan. Frigörelsen kan vara smärtsam. Smärta kan krävas för att verkställa befrielse. Förlossningens tid är här. Frigörelsens tid är här. Frälsningens tid är här. Ske din vilja så som i himmelen, så och på jorden. I faderns och moderns och det heliga barnets namn, amen.

torsdag 17 juni 2010

Little grandmother

Hon talar till hjärtat, från hjärtat! Underbart vackert att lyssna på. Medvetandets tid är här för att stanna. Nu missar inte moder jord chansen att verka genom oss. Vi är hennes barn och vi är alla bröder och systrar som kommit till jorden under den mest omvälvande tid man kan tänka sig. Vem skulle inte vilja dö för att få födas här i den här tiden. Tänk att vi är bjudna att vara med. Vi är utvalda. Vi är stjärnbarn tveklöst. Människan är en enda stam om än av många färger. Det är dags att förenas i ett enda uppdrag: Iscensätta fritt flöde av hjärtats vackra röst - kärleken. Förena oss för att få Moder jord att åter andas, åter skapa liv, åter verka i oss alla. Tack vare den här vackra och välsignade kvinnan kommer vi att kunna vandra i ett paradis igen. Vackrare uppenbarelse får man leta efter. Följ länken och titta på de tre avsnitten av filmen "The return of the ancestors".

http://www.cosmic-heart.net/start/kiesha/return-of-the-ancestors

onsdag 26 maj 2010

Fjäril vingad syns på haga

Det är sommar och värmen lockar varje själ ut ur sina gömmor. När vi längtat hela vintern efter värme och sol vill vi när den kommer verkligen njuta av den och känna känslan av att verkligen leva. Värmen återvänder alltid, varje år, det är väl det vi lever för under vintern. Nästa sommar ska vi göra det. Nästa sommar ska vi göra det! Nästa sommar ska vi göra det eller det andra! Kanske planerar vi för mycket och glömmer att vi äntligen ska kunna förstå sommarens budskap. Nästa sommar ska jag göra det. När då nästa sommar kommer försöker vi att hinna allt vi planerat och det vi inte hinner med det får vi göra nästa sommar istället. Bara vara, är inte att tänka på. Ta ett djupt andetag och lyssna till värmens doft finns inte på kartan. Om vi får en stund i solen så är det också planerat. Idag ska vi åka till stranden, i dag ska vi göra allt som man brukar göra en varm sommardag när vi är lediga. Om vi är lediga. Vi måste hinna med så mycket och fötter springa omkring likt förirrade krabbor som blir lockade och pockade av människors bete.

Människan är precis likadan. Nu erbjuds vi än det ena och än det andra att göra och köpa. Vi lockas och pockas för att fångas in. Så tror vi att det är just det vi vill. När vi har blivit lockade till betet, upplockade ur vattnet och lagd i en liten spann tillsammans med 20 andra krabbor, då blir vi helt plötsligt ikastade i vattnet igen, bara för att någon annan ska kunna leka med oss en stund och fånga upp oss ur vattnet och suga ut lite av musten ur oss. Denna årliga cirkus kännetecknar vår kortsiktiga livsåskådning. Likt krabborna så åker vi upp och ner ur vattnet hela sommaren. När vi har legat på stranden då måste vi hem och grilla. När vi har varit på ett nöjesfält måste funderar vi på vad vi ska göra nästa dag. Värmen lockar oss till torget där det finns allehanda attraktioner och marknader osv osv. Sommaren är handelsmännens paradis och levebröd. När de sugit ut oss kastar de tillbaks oss i sjön igen.

Visst har vi roligt och visst finns det glädje i överflöd, men när sommaren är slut är vi så trötta som vi inte har varit under hela året. Först ett par veckor in i det normala arbetet börjar vi återhämta oss. Förlorade? Njaä, det vet jag inte men förirrade kanske. När allt kommer omkring välkomnas sommaren även på vintern. När som helst finns sommaren här och nu. När som helst lever vi som om det vore sommar. Men det glömmer vi lätt. Vi tänker bara på nästa sommar och funderar på vad vi ska göra då. Fjäril vingad syns på haga. Fjärilar påminner oss om förvandlingen. När vi ser en fjäril så ser vi sanningen om oss själva. När vi längtar till sommaren så kämpar vi inne i vår lilla puppa för att veckla ut vingarna och flyga. När vi under vintern planerar vad vi ska göra nästa sommar så handlar det om just detta. Skaka av oss kokongen och äntligen veckla ut sina vingar, bli fria. Så det vi har längtat efter är att frigöra oss. Från vad? Från kokongen! När tvånget under sommaren lyfter oss upp ur vattnet fängslas vi istället. Fängelset kokongen utgjorde under vintern ersätts av ett nytt fängelse. En spann med vatten. Fjärilsvingarna får inte chans att vecklas ut denna sommar heller. Sinnet lockas så av alla godsaker och lustfyllda upplevelser att vi blir ett lätt byte för krabbfiskare. Dessa krabbfiskare lever som utsugare och känner inte för att lära oss flyga eller låta oss i lugn och ro krypa upp på land så att våra vingar får chans att vecklas ut och torka i solen. Solen som känns som ett tvång borde vara befriaren. Samma sol som fångar oss i ett tvång borde frigöra oss i evigheternas evighet.

Den som ser en fjäril i hästhagen en vacker sommarkväll och känner igen sig själv fängslas allt mindre av sommaren. Nästa sommar är oväsentlig eftersom den enda sommar som räknas är den som är här och nu, alltid. Bakom känslan av instängdhet och kyla ljuder alltid sommaren. När vi inser evighetens funktion kan lust och gärning stor verka året om. När visan om fjäril vingad syns på haga undsätter oss på vintern förstår vi seendets nya vision. Seendets vision frigör oss. Nu ser vi med ögonen, men ett sant seende ser vidare, det ser med hela kroppen. Från svanskota till hjässa. Fjärilen fångas inte så lätt. När vi kommit ut ur vår puppa väntar vi inte med att börja flyga. Känslan av att flyga ger oss en ljuv förnimmelse av evigheten, i kontrast till vårt korta fjärilsliv. När vi börjar flyga blir vi medvetna om känslan av tyngdlöshet och ändlöshet.

Förnimmandet av evigheten frigör själen från sitt tidigare fängelse. När själen är fri lurar vi döden. När vi lurar döden finns inget att vara rädd för mer. När vi lurar döden så snuvar vi döden på konfekten. Döden vandrar bort i fjärran. Fria och eviga själar vet att kroppen endast är ett tillfälligt "fängelse" i vilket vi kan lära och uppleva mycket roligt och kärleksfullt. Förvisso är det ett fängelse men som jag tidigare sa är det fyllt av glädje och lustfyllda attraktioner att åka med i. Förvisso kostar det pengar men förtjänar vi mycket pengar då har vi ju råd. Förvisso är det mycket tröttsamt men vilar vi oss emellanåt så orkar vi. Förvisso är det mycket kort och vi längtar alltid efter mer tid. Förvisso är skadan inte så stor om fängelsetiden får oss att vända om. Förvisso erkänner jag nu att vad fängelset har för uppgift är att frige oss, göra oss fria. När vi inser vad livet är och gör med oss så inser vi också att vi är dömda på förhand. Om vi erkänner livet för vad det är, sker med oss det som ska ske. När vi kommer ut ur fängelset och förstår vad fängelset egentligen är, då tackar vi livet för undervisningen. Därför kan man säga att vi är dömda på förhand. Att födas till en mänsklig kropp är att dömas till undervisning. Alltså ett fängelse för ett fritt liv!

onsdag 21 april 2010

Jorden vi ärvde

Det verkar som om den sista delen i trilogin ur "Evigheternas bok" är färdigställd. Sändebud till Jorden ligger fortfarande kvar på förlaget till försäljning och nu vet jag inte vad som kommer att hända med den sista delen och när det kommer att hända. Skeendet har sin gång och jag överlämnar totalt till universum att visa mig vägen i detta. Ska jag sammanfatta min resa under de här fyra åren så är tiden mer än oväsentlig. Dock är vi vana att uppfatta allt i tid så därför gör jag det. De redan klara och tryckta upplagorna av Gud har en plan och Sändebud till Jorden kommer så som jag tror att vänta tills den sista trillingen, Jorden vi ärvde, är född innan de börjar att leva sitt liv. Varför har jag annars skrivit dessa böcker om läsandet av dem inte tar fart. När jag ser på det så är det en omöjlighet att böckerna ska komma att stå i lådor här hemma hos mig. Det var inte därför jag utsågs att skriva dem.

Däremot kan kanske kroppen bli annorlunda. När skeendet sker så kanske samtliga böcker trycks i en samlingsbok. Nu dröjer det säkert minst ett år innan det sker, om det blir så. Nu snurrar det inte så mycket i alla fall. Jag upplever det inte så därför att vad jag har gjort under den här tiden är att ha tagit mig ifrån hjulets yttre kant där det snurrar som fortast, till navets absoluta mitt där det inte snurrar alls. Det är en något konstig känsla av intighet och tomhet. Jag skulle även kunna säga att det finns en känsla av trötthet och lesshet på allt andligt sökande. Det har varit en tid nu där jag rensat bort alla andliga grupper på facebook till exempel, jag vänder bort blicken när jag ser reklam för olika kurser i meditation, mediala rådgivningar mm. mm. Allt som har med sökande att göra, allt som har med att befinna sig någonstans längs en av ekrarna i hjulet är jag mätt på. Böckerna kom till och jag kom till samtidigt. Här är allt lugnt medans allt snurrar runt omkring mig. Om jag blundar slipper jag att se det och då slipper jag också bli yr i huvudet.

Dock kan jag fortfarande känna en tillfredsställelse av att utforska denna stillhet och detta absoluta som jag upplever att jag befinner mig i nu. När skeendet sker runt omkring mig står jag kvar och känner tillförsikt till att livets mirakel dras till mig. När jag står still dras kompisar, kollegor, livskamrat och familj mot mig. Då jag också snurrade runt så kanske vi aldrig möttes därför att vi befann oss på olika ekrar i hjulet. Nu har jag bara att vänta på att skeendet ska ske. Nu har jag bara att vänta på att Evigheternas bok skall uppenbaras i varje människas hjärta. Nu har jag bara att vänta på att alla lär sig läsa Evigheternas bok som står skriven i sitt hjärta. Nu har jag bara att vänta på att kunskapen och sanningen kommer att växa på alla de grenar som vi människor är. Sanningen är att för att kunna känna igen livets träd behöver vi känna igen oss själva som en gren på detta träd. Här och nu ska kunskapen blomma och små söta frukter väntar på att få plockas.

Skeendet sker och kunskapens frukt måste plockas och ätas. Så som kunskapens äpple en gång plockas och äts. När vi sätter tänderna i kunskapens frukt för andra gången ler vi igenkännande, men den här gången skäms vi inte för de vi är. Den här gången skyler vi inte våra kroppar med kläder därför att vi skäms för vår nakenhet. Den här gången ler vi igenkännande därför att kunskapen om oss själva är så åtråvärd. Fröet som ligger dolt inom oss kommer att slå rot och när det växt upp kommer det att blomma och när det blommat och befruktats av lilla fågel blå kommer det att bli en frukt i vilken vårt inre barn ligger. När barnet fötts och växt upp kommer Kristus eller jungfru Maria att kyssa det eller sätta tänderna i det och med kyssen införlivas det heliga bröllopet. Nu blir vi hela och vi inte bara ser vår gudomlighet utan blir gudomliga igen. Vi återförenas med vår själsfrände. Brudslöjan vi bar vid bröllopet blir nu en kokong, en boning där vi kan transformeras. När vi lämnar kokongen och vecklar ut våra vingar är vi svaret. När vi lämnar kokongen på marken och lyfter så är vi svaret på frågan. När vi kommit ut ur kokongen är vi fria! När vi är fria kan vi vandra ut ur vetenskapens kruka och lämna fiskarnas tidsålder. När vi lämnar krukan ser vi vem som håller krukan i sin hand - Vattumannen. När vi lämnat krukan ser vi sanningen om Boken med alla blad. När vi ser krukan ligga kvar på marken kan vi bara konstatera att krukan blivit för liten. Vi har växt ur den. Från och med nu ämnar vi växa utan begränsning. Nu verkar krukans kraft inte längre på oss. När kraften från krukans vägg är borta kommer expansionen att ske snabbt. Halleluja sister, Halleluja brother!

Samsandets tid har börjat!

måndag 8 mars 2010

Meckandet av själen - Så som i himmelen så och på jorden

När jag läste Björns inlägg om meckande då drog jag mig till minnes mina egna uppenbarelser vad gäller själens eget inre Mecka! Detta är ett ämne som jag redan har skrivit mycket om men det kan inte bli för mycket. Tänk om vi slapp att söka oss utåt för att få den andliga utbildning vi behöver. Tänk om vi slapp att göra långa resor för att nå fram till den heliga orten Mecka. Tänk om all kunskap, all helighet och all erfarenhet finns inom oss själva i vårt eget inre Mecka. Då behöver vi bara vända oss inåt varje dag för att söka den helighet, storhet och kunskap vi behöver.

Det första steget tror jag är att inse att vallfartsorten Mecka är både en yttre och en inre företeelse, både en fysisk och icke fysisk företeelse och slutligen en jordisk och en himmelsk företeelse. Varje företeelse i världen, på jorden har en evig motsvarighet i himmelen. Så som i himmelen så och på jorden. Varje sak som är levande i himmelen är också levande på jorden. Varje känsla som du och jag känner inom oss lämnar avtryck i verkligheten. Så som i himmelen så och på jorden. Varje sak som kännetecknar vårt inre liv manifesteras i verkligheten. Jag tror att det beror på att vi människor behöver en konkret och fysisk manifestation av skeendet och skapandet av liv inom oss. Vi behöver se med våra fysiska ögon och känna med våra händer och höra med våra öron. Syn, känsel och hörsel är levande bevis på att vi är människor.

Sinnena och hjärnan lurar oss dock ofta att tro att det enda verkliga är det som uppfattas av sinnena. Så som jag ser det är det bara halva sanningen. Varje fysisk manifestation har en icke fysisk och evig motsvarighet i himmelen. Så som i himmelen så och på jorden. Det eviga Mecka som vi har fröet till inom oss finns där och väntar på att vi ska upptäcka det. Så ett frö och ge det vatten, sol och luft och jag lovar att det växer upp och slår ut i blom. Det inre frö som skapades i begynnelsen ligger där och väntar på att få gro, slå rot, växa upp och slå ut i blom. Det ursprungliga fröet ligger under handen på solar plexus och väntar på näring från dig och från mig. För att plantera fröet behöver vi jord. Moder jords energi dras upp via benen så klart. Det andra vi behöver är vatten. Moder vattens energi dras också upp via fötter och ben. Sedan behövs luft och sol som dras ner uppifrån via huvudet. Dessa energier är faderliga energier. Två energier från moder jord och två energier från fader himmel. Så fort alla fyra energier flödar i solar plexus slår det ut en blomma. Längtans blåa blomma!

Det som händer när blomman slagit ut är att själen börjar längta efter gudomlig näring. Blomman kallas längtans blåa blomma för att den längtar efter att återförenas med sitt ursprung, det paradis varifrån den kommer. Vad som nu händer är att blomman visar sin vackra färg och lockar till sig lilla fågel blå, som kommer från paradiset med gudomlig nektar (vin) och befruktar blomman. Detta är dopet, Ett barn föds i blommans vackra blad. Den eviga och gudomliga bilden av oss själva. Det lilla barnet ligger där och längtar efter sin mor och far, längtar efter näring och efter kläder att växa i. Det eviga ljuset skapar en vacker skrud att växa i och kraften från moder jord och kärleken från fader himmel ger barnet energi att växa. När barnet är stort behöver det återförenas med sin andra hälft, sin själsfrände. Det heliga bröllopet kan stånda när vi tar emot Kristus och ljungfru Maria (vi kan själva välja).

Nu sker Meckandet av själen därför att så fort det heliga bröllopet ståndat behöver det lyckliga paret någonstans att bo. Vi bygger oss ett bo för att vårda vår eviga relation och för att lära oss om tvåsamheten, om kärleken, om samsandet och om drömmen om evigt liv. Vi lär oss att allt som livet har att erbjuda i fråga om kunskap, erfarenhet, vägledning och gemenskap finns att hämta i detta gudomliga hem, vars motsvarighet på jorden så klart finns i våra fysiska hem och sociala sammanhang.

Detta är förstås svårt att se, uppfatta och tro på. Dock vill jag lova att ensamheten och känslan av att vara missförstådd försvinner totalt när vi börjar inse detta. Vi är vägen, sanningen och livet. Ske din vilja så som i himmelen så och på jorden. När vårt inre Mecka har skapats då finns inget som kan rubba oss längre. Då står vi stadigt och centrerade omkring vårt eget ursprung och vår egen djupa sanning och övertygelse om livet. Själens Mecka är sanningen om livets ursprung. Själens Mecka talar om för oss att vi kan slå oss till ro. Vi har tillgång till den eviga sanningen inom dessa fyra väggar.

söndag 21 februari 2010

Jesus är min skuggfigur fast tvärt om

När jag spelade i kyrkan i kväll kungjordes det för mig att Jesus är min skugga i omvänd bemärkelse. Det sanna ordet sades inte från någon utan det kom inifrån så som alla sanna ord gör. Först såg jag fadern uppifrån och sen såg jag moder jord nerifrån och mitt emellan dem stod jag. I bilden av mig såg jag Jesus brevid mig och för en stund, vände jag mig i någon riktning och bilden av Jesus följde med som om han vore min skugga (fast tvärtom). När jag inser att Jesus är min ljusa skuggfigur räknar jag med att det också finns en mörk skuggfigur bredvid mig. När jag inser att vanföreställningen om satan nu är avslöjad frigörs min själ. Satan är inget annat än den mörka skuggan av mig själv. Den ljusa skuggan av mig själv är Jesus, Guds avbild. Men hur hänger allt det här ihop egentligen? En skugga kan inte vara ljus, eller hur? Alltså är Jesus egentligen ingen skugga. Jesus är ljuskällan och för den observante skulle det betyda att satan är dilemmat som aldrig går att upptäcka, aldrig går att avslöja och som aldrig visar sig för den observante.

Rätt och slätt därför att vad mörker är, är avsaknad av ljus och inget annat. Mörker har ingen egen existens. Satan ,ännu känd som mörkrets makt, vårdar sig om att du och jag inte ska genomskåda det (en mekanism i vår hjärna som kallas rädsla vårdar sig om att vi inte ska genomskåda satan för då har rädslan ingen funktion längre och försvinner). Tills nu är vi inlärda att tro på satan som en mörkrets makt, med egen livskraft. Nu genomskådar vi det. Sanningen om satan är att när Jesus kommer nära oss, känns ljuset igen som gudomligt och skuggan på andra sidan som den lede. Hur kan ljuset lura oss att tro på något som inte finns, det undrar jag. Vi möter den lede i samma stund som frälsaren närmar sig. Den tränade hjärnan känner igen ljuset på sin skugga. Vi känner igen Jesus genom smärtan inom oss. Vi känner värmen från solen som starkast när vi fryser. Mörkret ter sig svartast precis innan solen går upp.

Tänk om vi tog mod till oss och knöt sidenband mellan ljuset och mörkret. Ursäkter som vi har för att låta mörkret leka kurragömma med ljuset har pågått länge väl och kännetecknar frustrationen av en dualistisk värld. Sidenbandet som vi ska knyta mellan ljuset och mörkret heter: ta en titt över axeln när världen verkar som allra bäst. För när världen verkar som allra bäst då är skuggan som allra störst men tittar du aldrig över axeln så ser du det inte. När Jesus är som allra närmast då är skuggan som allra störst. Vänd citatet och säg: när skuggan är som allra störst (och smärtan) då är Jesus som allra närmast. Titta över axeln så lovar jag att du blir bländad av hans ljus. Nu, nu är det dags att låta skuggan rinna ut i sanden. När mörkret pockar på känns det som om Kristus är långt borta, men som sagt är det just då han är som närmast. Prova att föra en lampa mot dig och ifrån dig och se vad som händer med din skugga. När mörkret pockar på då är Jesus dig som allra närmast. När Jesus är som allra närmast då har du inget att frukta och då behöver du inte vara rädd att göra fel. Frigörelsen kommer när du låter mörkret lägga sig runt dig och komma in i dig, bli en del av dig.

Vad händer då? Jo då kommer också Jesus in i dig och blir en del av dig. Acceptera mörket och låt det bli en del av dig, då accepterar du även Jesus och låter honom bli en del av dig. Det är du och jag som är sidenbandet. Nu kan inga skuggor längre uppstå! När ljuset är en del av mig äts mörkret upp. Det kan inte existera längre, därför att det har ingen egen kraft. Nu är ljuskällan du och jag. När ljuset strålar ut ur mig, runt om hela mig, då har jag ingen skuggfigur längre. Nu känner du ingen rädsla längre. Hela tiden var du rädd för något som inte fanns. Tiden kommer få en ny dimension. Då och sen och nu lägger sig på varandra precis så som Jesus, jag och satan gör. Vi blir ett. Tre blir ett. Precis så som fadern, sonen och den heliga anden, eller så som fadern, modern och barnet. När människor får barn då blir de EN familj. Familjen är bara EN men individerna är många. Mänskligheten är en sådan familj där, då, nu och sen har förenats. Mänskligheten kan bli EN familj först när då, nu och sen har förenats, eller först när Jesus, människor och satan har förenats.

Hur ska detta gå till? Svar: Ta emot mörkret, acceptera det som ditt. Då blir också ljuset ditt och mörkret är ett minne blott.