tisdag 19 oktober 2010
JAG ÄLSKAR DIG!
That´s all there is to it. Detta enda frigör oss. Svaret på alla frågor. När kärleken sker i oss är vi hemma. När skapelsens mirakel talar väller kärleken fram ur vårt bröst. ALLT leder fram till denna enda fras. Detta är det enda som betyder något. Skäll inte mer. Tala om att du älskar! För kärleken är det enda eviga. Det enda som är värt att tala om, det enda som kommunikaiton verkligen är. Sann kommunikation är kärlek. Sann kärlek är vågad. Den är både vågen och havet. Den är både sångaren och durackordet. Nu och alltid!
Autenticitetens ideal
En liten inblick i den historiska utvecklingen av "autenticitetens" ideal från början av 1700-talet. Det som följer nedan är ett utdrag ur "Det mångkulturella samhället och erkännandets politik" av Charles Taylor.
"Ett sätt att beskriva dess utveckling är att se hur det utgår från 1700-talsföreställningen att människor är begåvade med en moralisk känsla, en intuitiv känsla för vad som är rätt och fel. Det ursprungliga syftet med denna lära var att bekämpa den konkurrerande uppfattningen, att kunskap om vad som är rätt och fel var en fråga om att beräkna konsekvenser, särskilt sådana som hade med gudomliga belöningar och straff att göra. Idén var att insikten om vad som var rätt och fel inte var en fråga om torr beräkning utan var förankrad i våra känslor. Moralen har på sätt och vis en inre röst.
Föreställningen om autenticitet utvecklas ur en förskjutning av den moraliska tonviketn hos denna idé. Den inre rösten var ursprungligen viktig därför att den säger oss vad som är det rätta att göra. Att var i kontakt med sina moraliska känslor har här betydelse som ett medel för målet att handla rätt. Vad jag kallar en förskjutning av den moraliska tonvikten sker när att vara i kontakt med sina känslor får en självständig och avgörande moralisk betydelse. Det blir något som vi måste uppnå om vi ska vara sant och fullt mänskliga.
För att inse vad som är nytt här måste vi se analogin med tidigare moraluppfattningar, enligt vilka människan uppnådde sitt fulla vara genom att stå i förnbindelse med någon källa, till exempel Gud eller det Godas idé. Men nu finns den källa vi måste knyta an till djupt i vårt inre. Detta faktum är en del av den moderna kulturens massiva subjektiva inriktning, en ny form av inåtvändhet, där vi kommer att uppfatta oss själva som varelser med inre djup. Denna idé att källan finns i vårt inre utesluter till att börja med inte att vi står i förnbindelse med Gud eller Idéerna; det kan betraktas som vårt riktiga sätt att förhålla oss till dem. Det kan i viss mening ses som en fortsättning och intensifiering av den utveckling som inleddes med Augustinus, som menade att vägen till Gud gick genom vår egen självinsikt. De första varianterna av denna uppfattning var teistiska, eller åtminstone panteistiska.
Den filosofiska författare som mest bidrog till att åstadkomma denna förändring var Jean-Jacques Rousseau. Jag anser inte att Rousseau är viktig för att han inledde förändringen, utan jag skulle snarare vilja påstå att hans stora popularitet delvis har sitt ursprung i att han artikulerade något som på sätt och vis redan ägde rum i kulturen. Rousseau främställde ofta frågan om moral som att vi följer en naturens röst inom oss. Denna röst dränks ofta av de lidelser som väcks av vårt beroende av andra, där den viktigaste är l´amour propre, eller självkänslan. Vi vinner moralisk frälsning om vi åter kommer i autentisk moralisk kontakt med oss själva. Rousseau ger till och med ett namn åt den intima kontakt med en själv som är mer grundläggande än någon moraluppfattning och som är en källa till sådan glädje och förnöjelse: "förnimmelsen av tillvaron".
Autencitetens ideal ställs i centrum genom den utveckling som vidtar efter Rousseau och som jag förbinder med namnet Herder - än en gång som den som först artikulerade idealet snarare än skapade det. Herder förde fram idén att vi alla har ett eget sätt att vara mänskliga på: varje person har sitt eget "mått". Denna idé har grävt sig mycket djupt in i det moderna medvetandet. Det är en ny idé. Det finns ett visst sätt att vara mänsklig på som är mitt sätt. Jag uppmanas att leva mitt liv på detta sätt och inte efter mönster från någon annans liv. Men detta ger ny vikt åt föreställningen om att vara trogen sig själv. Är jag inte det missar jag poängen med mitt liv.; jag uppfattar inte vad det att vara mänsklig betyder för mig.
Detta är det mäktiga moraliska ideal som har lämnats i arv till oss. Det ger moralisk vikt åt ett slags kontakt med mig själv, med min egen inre natur, som riskerar att gå förlorad, delvis genom trycket från en yttre likriktning men också för att jag genom att inta en instrumentell attityd till mig själv kan ha förlorat förmågan att lyssna till denna inre röst. Det förstärker i hög grad betydelsen av denna självkontakt genom införandet av egenartens princip: alla våra röster har något unikt att säga. Inte nog med att jag inte ska låta mitt liv formas efter den yttre likriktningens krav; jag kan inte ens finna mitt livsmönster utanför mig själv. Jag kan bara finna det i mitt inre.
Att vara trogen sig själv betyder att vara trogen sin egenart, som är något bara jag kan artikulera och upptäcka. När jag artikulerar den definierar jag också mig själv. Jag förverkligar en potentialitet som är i egentlig mening min egen. Detta är bakgrunden till det moderna autenticitetsidealet och till de självuppfyllelsens och självförverkligandets mål som idealet brukar dölja sig i."
Charles Taylor 1994
Det är så fascinerande att se hur filosofer och tänkare har visat i ord det mänskliga medvetandets utveckling och visst är det just detta vi brottas med än i dag. Människan är människa och liknande frågor ställs från tid till annan.
Jennyli
"Ett sätt att beskriva dess utveckling är att se hur det utgår från 1700-talsföreställningen att människor är begåvade med en moralisk känsla, en intuitiv känsla för vad som är rätt och fel. Det ursprungliga syftet med denna lära var att bekämpa den konkurrerande uppfattningen, att kunskap om vad som är rätt och fel var en fråga om att beräkna konsekvenser, särskilt sådana som hade med gudomliga belöningar och straff att göra. Idén var att insikten om vad som var rätt och fel inte var en fråga om torr beräkning utan var förankrad i våra känslor. Moralen har på sätt och vis en inre röst.
Föreställningen om autenticitet utvecklas ur en förskjutning av den moraliska tonviketn hos denna idé. Den inre rösten var ursprungligen viktig därför att den säger oss vad som är det rätta att göra. Att var i kontakt med sina moraliska känslor har här betydelse som ett medel för målet att handla rätt. Vad jag kallar en förskjutning av den moraliska tonvikten sker när att vara i kontakt med sina känslor får en självständig och avgörande moralisk betydelse. Det blir något som vi måste uppnå om vi ska vara sant och fullt mänskliga.
För att inse vad som är nytt här måste vi se analogin med tidigare moraluppfattningar, enligt vilka människan uppnådde sitt fulla vara genom att stå i förnbindelse med någon källa, till exempel Gud eller det Godas idé. Men nu finns den källa vi måste knyta an till djupt i vårt inre. Detta faktum är en del av den moderna kulturens massiva subjektiva inriktning, en ny form av inåtvändhet, där vi kommer att uppfatta oss själva som varelser med inre djup. Denna idé att källan finns i vårt inre utesluter till att börja med inte att vi står i förnbindelse med Gud eller Idéerna; det kan betraktas som vårt riktiga sätt att förhålla oss till dem. Det kan i viss mening ses som en fortsättning och intensifiering av den utveckling som inleddes med Augustinus, som menade att vägen till Gud gick genom vår egen självinsikt. De första varianterna av denna uppfattning var teistiska, eller åtminstone panteistiska.
Den filosofiska författare som mest bidrog till att åstadkomma denna förändring var Jean-Jacques Rousseau. Jag anser inte att Rousseau är viktig för att han inledde förändringen, utan jag skulle snarare vilja påstå att hans stora popularitet delvis har sitt ursprung i att han artikulerade något som på sätt och vis redan ägde rum i kulturen. Rousseau främställde ofta frågan om moral som att vi följer en naturens röst inom oss. Denna röst dränks ofta av de lidelser som väcks av vårt beroende av andra, där den viktigaste är l´amour propre, eller självkänslan. Vi vinner moralisk frälsning om vi åter kommer i autentisk moralisk kontakt med oss själva. Rousseau ger till och med ett namn åt den intima kontakt med en själv som är mer grundläggande än någon moraluppfattning och som är en källa till sådan glädje och förnöjelse: "förnimmelsen av tillvaron".
Autencitetens ideal ställs i centrum genom den utveckling som vidtar efter Rousseau och som jag förbinder med namnet Herder - än en gång som den som först artikulerade idealet snarare än skapade det. Herder förde fram idén att vi alla har ett eget sätt att vara mänskliga på: varje person har sitt eget "mått". Denna idé har grävt sig mycket djupt in i det moderna medvetandet. Det är en ny idé. Det finns ett visst sätt att vara mänsklig på som är mitt sätt. Jag uppmanas att leva mitt liv på detta sätt och inte efter mönster från någon annans liv. Men detta ger ny vikt åt föreställningen om att vara trogen sig själv. Är jag inte det missar jag poängen med mitt liv.; jag uppfattar inte vad det att vara mänsklig betyder för mig.
Detta är det mäktiga moraliska ideal som har lämnats i arv till oss. Det ger moralisk vikt åt ett slags kontakt med mig själv, med min egen inre natur, som riskerar att gå förlorad, delvis genom trycket från en yttre likriktning men också för att jag genom att inta en instrumentell attityd till mig själv kan ha förlorat förmågan att lyssna till denna inre röst. Det förstärker i hög grad betydelsen av denna självkontakt genom införandet av egenartens princip: alla våra röster har något unikt att säga. Inte nog med att jag inte ska låta mitt liv formas efter den yttre likriktningens krav; jag kan inte ens finna mitt livsmönster utanför mig själv. Jag kan bara finna det i mitt inre.
Att vara trogen sig själv betyder att vara trogen sin egenart, som är något bara jag kan artikulera och upptäcka. När jag artikulerar den definierar jag också mig själv. Jag förverkligar en potentialitet som är i egentlig mening min egen. Detta är bakgrunden till det moderna autenticitetsidealet och till de självuppfyllelsens och självförverkligandets mål som idealet brukar dölja sig i."
Charles Taylor 1994
Det är så fascinerande att se hur filosofer och tänkare har visat i ord det mänskliga medvetandets utveckling och visst är det just detta vi brottas med än i dag. Människan är människa och liknande frågor ställs från tid till annan.
Jennyli
lördag 16 oktober 2010
Ut ur vetenskapens kruka
 |
| Det andliga ögat |
Det är dags att vandra ut ur vetenskapens kruka. När vi gör det vet vi att det vi visste innan bara var sanningen om insidan på krukan. När vi vandrar ut ur den vet vi. När vi ser vad som finns utanför vet vi och känslan av att vara inne i krukan kan aldrig komma tillbaka. Även om vi går tillbaka så vet vi ju vad som finns utanför. När vi var innanför visste vi inte vad som fanns utanför, om vi ens visste att det fanns ett utanför över huvud taget. När vi väl börjar förnimma att det finns ett utanför då börjar vi också att längta efter att se detta utanför med egna ögon. När utvandrandet börjat, verkar upptäckterna konstiga och framöver visar det sig att vad du egentligen har upptäckt fanns redan där på insidan. När du upptäcker att vad du längtar efter visar sig ligga närmare än du tror fortsätter vandrandet ut ur vetenskapens kruka i sittande ställning. När du slutar vandra och sätter dig till ro, det är då du kan börja vandra på riktigt.
Sätt dig ner och börja din vandring. Vad du tror att vandringen handlar om visar sig vara att värma upp skapelsens kommunikationsorgan, de andliga ögonen, de andliga dörrarna eller de andliga borden. De andliga förnimmelserna serveras på dessa bord. När du kommunicerar med evigheten skapas kontakten först och främst via insikter och utsikter i dessa ögon. Nyckeln du behöver för att öppna eller väcka dessa ögon så att kommunikationen kan ske, finns i hjärnan. När tvivlet kommer över oss verkar våra ögon inte. När tilliten lever, lever också ögonen och kommunikationen med evigheten kodar om vårt medvetande. Alltså måste vi med vår hjärna styra vår vilja att öppna upp, väcka de andliga ögonen på vår kropp. När vi med vår intention kontrollerar dessa portar kan vi bestämma det mest avgörande tillståndet - Att leva! När vi öppnar porten till himmelriket verkar evigheten i oss och känslan av att leva visar sig med besked. För frigörelsen sitter i kommunikationens centrum som är halsen. Den mänskliga kommunikationen sker via halsen och den andliga kommunikationen sker i halsen men också i de övriga andliga ögonen på kroppen. På dessa ögon eller bord serveras den gudomliga livsenergin. När viljan att vandra ut ur vetensksapens kruka infinner sig längtar vi efter att se vad som finns utanför krukan. När vi sätter oss ner och kommunicerar med verkligheten utanför krukan känner vi frustrationen lätta. Hemligheten med krukan är att det är vi som ÄR krukan. När vi vandrar ut ur den vandrar vi ut ur oss själva. Vi öppnar ögonen och sker medvetet med evigheten. Den andliga kommunikationen sker med oss. När skeendet sker verkar kommunikationen som den ska.
Att kommunicera är att älska. Att visa krukmakaren att nu är jag redo att klara mig själv, är att leva. Att kunna vara i krukan, i sig själv, samtidigt som man åberopar evigheten skapar frigörelse. Tvättäkta frigörelse. Vid halsens port kommer vandraren ut och känslorna som kändes instängda blir frigjorda. När tvättäkta frigörelse verkar, föds vi på nytt. När vi föds på nytt erkänner vi att vi skapar vad vi tror på. När vi skapar vad vi tror på känner vi inom oss att flickan eller pojken som föddes kommer att växa upp till min avbild. Du är Gud och det nyfödda barnet är din avbild. Nu har du chansen att visa vem du vill bli. När du kämpar emot viljan upplever du enstaka lyckliga stunder men mestadels upplever du konflikt. När du välkomnar viljan kommer du uppleva lycka och frihet. Följ evighetens vilja där under handen strax under bröstet för frågan är inte vem det är som vill utan vad egentligen viljan är. Viljan är vacker, viljan är vis, viljan är källan, viljan är evig,viljan är välkomnandet och viljan är du. När du välkomnar evigheten ser du sanningen om dig själv. När du välkomnar evigheten vet du att vem du vill vara tvivlar inte viljan på. När du känner med hela hjärtat kärlekens kraft födas förstår du vem du är. När du vet vem du är vet också barnet till vems avbild det ska växa upp. När du vet vem du är vet också viljan i solar plexus tillståndet som det ska skapa. När du vet vem du är vet viljan också metoden för att återskapa dig om och om igen. När du inte vet vem du är, eller när du tror att du är någon annan än du egentligen är då tror också den eviga viljan att du är något annat än du är och då återskapas detta andra om och om igen.
Förstår du vikten av att veta med hela hjärtat vem du är? När du vet vem du är vet viljan det också. När du inte vet vet inte viljan heller. När inte viljan vet heller verkar viljan så som felidentifikationen talar om för den. Nu är det dags att ta reda på vem du är. När du vet det verkar skeendet värdigt och ärligt. När du vet vem du är vågar nåden skipa rättvisa. Den du är vid evighetens strand lovar och svär på att källan vid dina fötter känns konstruktiv och källan vid ditt huvud talar esoteriskt. När värmen från moder jord och det eviga medvetandet förenas vilar vetskapen skönt i sin kruka. Mästaren är DU!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)