En betraktelse över söndagens budskap - Enhet, i relation till en tillbakablick över mitt eget andliga uppvaknande

Allt är ETT. Vi är alla del av en och samma kropp. Denna söndag går i enhetens tecken. Jag har den välsignade förmånen att få vara del av en enhet och en gemenskap i Apelvikshöjds kyrka, i egenskap av musiker i stråkensemblen. Efter söndagens mässa längtade jag efter att få reflektera evigheten i mitt hjärta för att bekräfta denna livets enhet inom mig. Mitt sätt att göra det på, är att musicera och att skriva.

Mitt andliga uppvaknande eller mitt första möte med Gud, Moder jord och Kristus, skedde (i ärlighetens namn) utanför kyrkliga sammanhang. Det skedde plötsligt som om någon drog upp rullgardinen. Från en dag till en annan började jag att lyssna med helt nya öron och se med helt nya ögon på livet. Jag förstod inte vad det var som hände men de medvetna ögonen i mitt inre, kände hur varje andetag uppfyllde mig med liv. Mitt andetag blev heligt, levande och medvetet. Nåden skulle nog kalla det den helige Ande. Men jag förstod inte det då. Marken gungade och jag var nära att uppfatta mitt nya tillstånd som sinnessjukdom. Nu vet jag att rösterna, orden och glöden i mitt inre, var och är uppståndelsens mirakel i Kristus - det ENDA levande tillståndet.

Hur gick då detta uppvaknande till? Det här är min historia och jag är övertygad om att var och en har sin egen unika och fantastiska historia. Ingens väg eller berättelse är bättre eller sämre än någon annans. De är bara olika och unika i sitt slag. Med mig förhöll det sig så att min längtan efter ENHET hade vuxit sig så stor och kallelsen i mitt liv, undanbad sig helt enkelt inte längre. Att vara separerad ifrån (eller uppleva sig vara separerad ifrån) det Enda tillståndet (Gud), är förenat med lidande. Lidandet var hos mig som en längtan efter något. Detta något visste jag inget om. Men jag visste att det fanns, annars skulle jag inte längta efter det.

Jag letade efter detta något överallt, utanför mig själv. Jag gick kurser, jag gick till medium och på seanser. Ingen kunde ge mig det fullständiga svaret på gåtan. Men känslan inom mig växte sig allt starkare och till slut fann jag mig tvungen att byta riktning. Istället för att leta utanför mig, lutade jag mig tillbaka och sökte via mitt inre efter svar. Jag bad inom mig, intensivt och med hög röst. Jag vände mig direkt till Gud och "krävde" svar. Hungern var så stark vid det här laget att jag var desperat.

Svaren började genast komma. Först kom de i form av en inbjudan att gå en kurs i inkaindianernas kunskapstradition. Det var den tredje och sista kursen i en serie om tre, där man får ta del av och lära sig inkas sätt att förhålla sig till Moder jord och fader himmel och interagera med de fyra elementen mm. Jag hade, för många år sedan, gått de två första kurserna men tappade bort den tråden på vägen. Nu kom en inbjudan att gå den sista delen av kursen som ett direkt svar på mitt krav.

Jag förstod att jag måste gå kursen för att få utbildningen komplett. Saker och ting började falla på plats och min hunger mättades en aning. Men längtan fanns kvar. Jag hade bara skrapat på ytan av den slöja som dolde sanningen för mitt längtande öga. Under ytan fanns Kristus grav, inom mig. Där låg han och väntade på uppståndelsens mirakel i mitt liv. Men hur kunde jag ana det då. Jag såg ju inte. För att jag skulle börja se, behövdes krafttag. Inte för mitt liv, kunde jag ana att en så tunn slöja kan vara så svår att komma igenom. Frälsning är för mig befrielse från omedvetenhetens slöja eller från blindheten. Tillstånd som för mig är förknippat med lidande. 

Tacksamheten är mycket stor inför den själ som drog undan slöjan framför mina ögon, i ett enda slag och därmed bidrog till min frälsning. Hon levde i den här världen som min låtsasmamma eller styvmamma. När hon gick vidare till livet efter detta, ingöt hon hopp i mitt bröst, vilket ledde till att slöjan lyftes från mina ögon. Tron hade jag redan, men med hoppet kom även öppningen till den stora kärlekens famn i mitt hjärta. Från den dagen som hon ingöt hopp i mitt hjärta har livet flödat genom mig och kommunicerat eviga ord i en outsinlig ström. Hon kom igenom från andra sidan och visade mig vägen genom det öppna fönstret. Jag var som en fluga som ser ljuset genom fönstret, men som ändå inte hittar ut genom den öppna springan, eftersom det krävs att man tar ett steg tillbaka för att komma förbi själva fönstrets kant. Om jag tvingar mig mot glaset kommer jag aldrig fram. Först när jag slappnar av och låter mig ledas får jag syn på öppningen. Ibland kan jag tänka om flugan att den är ganska dum. Och sanningen är den, att jag själv är lika dum.

Den gåva som hon gav mig går inte att mäta eller återgälda. Mitt sätt att tacka är att låta livet och kärleken strömma genom mig och komma andra människor till del. Detta är något av en utmaning för mig. Jag vill älska alla, men i den här världen gör vi på ett visst sätt. Om man går utanför dessa oskrivna regler då kan man bli betraktad som konstig. Men en sak är säker, jag skulle vilja ta hela världen i famn. Mitt hjärta och den stora kärlekens famn är ETT och samma. Vi är alla en del av detta famntag och jag skulle önska att vi mera frimodigt kunde ta varandra i famn. Så vackert är det.

Det ligger ett uns av lidande i detta famntag, därför att det öppnar porten till hjärtat. Det som ligger begravt där inne vill komma ut och återuppstå i våra liv och det är en sådan lättnad när det sker. Men vi vågar inte lätta på trycket. För mig är en tår ett levande bevis på livssträvandet. Livet längtar efter att få vara och när vi lägger locket på kommer nåden till undsättning. Den lilla nådfulla tåren på kinden skapar en öppning. Den är så välsignad. Den längtan som ibland med hjälp av välsignade tårar, låter oss öppna porten till himmelriket i vårt hjärta, ska hjälpa oss att dra en suck av lättnad. Denna suck är ett heligt andetag som fyller oss med helig Ande och evigt liv. Vi blir Ett med källan! Vi blir Ett med Gud!

Vi har aldrig varit separerade ifrån livskraften i Gud, men vi har upplevt oss vara det. Denna upplevelse skapar lidandet. Tack älskade Nina för att ditt hopp satte spår och började gro i mitt hjärta. Medvetenheten om klangen som skapas inom mig när jag lyfter på slöjan och blir en del av Kristi kyrka (gemenskap), formar min mun till en kyss i det heliga bröllopet. Slöjan som jag har burit framför mitt ansikte, gjorde mig blind för sanningen. Men när den lyftes bort ifrån mina ögon, blev jag inte bara seende igen, utan jag stod samtidigt brud i det heliga bröllopet som förenar Himmel och Jord inom oss människor på Jorden.

I ärlighetens namn erkänner jag än en gång, att mitt möte med Gud och Kristus skedde utanför kyrkan. Och kanske var det nödvändigt. Precis som en tonåring måste söka sina egna vägar innan de med nya ögon och förståelse kan återförenas med sina föräldrar. Mitt eget personliga samtal med Gud, Kristus och Moder jord, har med tiden vävts samman med sanningarna i Bibeln och Guds ord som predikas i kyrkorna, samtidigt som Inkaindianernas sanningar ligger som solid grund för mig att stå på. Sakta men säkert har jag vänt tillbaka hem och sett att de sanningar jag själv har fått lära mig i mitt eget samtal med Gud, på djupet är samma som de kristna budskapen, likväl som Inkas budskap och de buddistiska budskapen. Jag kan finna en bit av mig själv i trädets alla blad och grenar.

Vi är alla en del av livets träd. Vi vävs samman av den livstråd eller livssträng som löper genom livets träd. Från den kristna grenen av trädet löper denna livssträng in till stammen, varur allt liv mynnar. Från en annan gren löper Inkaindianernas sanningar, från en tredje löper Koranens sanningar och från en fjärde löper Buddismens osv. Famntaget är allomfattande och kärleksfullt. Låt oss ge varandra näring från detta famntag. Låt oss ta livet i hand och varandra i famn. Jag är djupt tacksam för alla lärare, ledare och präster som med själ och hjärta har hjälpt mig att se sammanhangen. Jag är djupt tacksam för ALLA människor som finns och har funnits i mitt liv. Er närvaro har väglett mig och erbjudit mig så mycket glädje. Ni har bidragit till den jag är idag.

Den här söndagens budskap som jag fick höra om i dagens mässa handlar om ENHET. Vi hör alla ihop som löven på ett träd. Det löv som faller till marken på hösten är vackert. Jag kan se hur människan som föds till Jorden, är som detta blad. Det finns blad i alla dess färger, gula, gröna, röda och bruna. När de väl kommit till marken (så som vi föds in i en mänsklig kropp) börjar en process av vissnande och slutligen förmultning. Då antar vi alla samma färg och form och slutligen upplöses vi och återgår upp i trädets stam som ny näring åt nya löv. Där skapas nytt liv av den näring som vi tillför. Nya knoppar blir nya löv som till hösten återigen faller till marken, i ett evigt kretslopp. Energi kan inte förstöras och energi kan inte skapas. Det finns alltid samma mängd energi i kosmos. Dock kan energin omvandlas i allehanda former i Evighet! Min naturvetenskapliga bakgrund har gjort mig fascinerad över livets längtande essens. All materia strävar alltid efter balans i enheten. Samma är det med musikens toner som alltid stävar efter harmoni.

Mitt uppvaknande har låtit mig bli medveten om denna Enhet som vi alla är en del av. Att vara medveten om enheten är välsignat skönt. Äntligen har jag slutat att längta. Äntligen är jag tillfreds med livet och med Allt som är. Allt är precis så som det ska vara. Det kan inte vara på något annat sätt, för det finns inget annat. Det levande tillståndet är det enda som Är. Och det är evigt. Men ibland läggs slöjan framför mina ögon, av någon anledning och då förlorar jag kontakten med det levande tillståndet och lidandet är åter ett faktum. Ett lidande som tar sig olika uttryck i irritation, ilska och avogsamhet. Yviga gester hjälper mig inte då, utan endast ett stillat sinne kan åter lyfta på slöjan till det heliga bröllopets kyss - återförenandet till det Enda tillståndet - Enheten inom oss.

Min ärliga önskan och längtan efter att, på djupet kunna förenas med andra människor, arbetade emot mig så länge jag var separerad från detta tillstånd. Men så fort jag fann enheten inom mig själv, kunde jag också uppleva enheten tillsammans med andra människor. Jag kunde se mig själv i andra och jag kunde känna stark samhörighet med människor som jag inte ens kände. Denna upptäckt gav mig insikten om vad, "så som i himmelen, så och på Jorden", betyder. För mig betyder detta bibliska uttryck; Att så som jag upplever livet inom mig, i mitt eget inre himmelrike, så upplever jag även livet utom mig. En annan ordalydelse skulle alltså kunna vara, "Så som inom, så och utom". Himmelriket på Jorden bär vi alla i våra hjärtan. Den stora kärlekens famn.

Detta är mina betraktelser och reflektioner över Enheten och över Kristus, samtidigt som jag försöker se mitt eget uppvaknande som en del i detta. Det är vackert att få leva och lära. Jag är så tacksam för Allt som finns i mitt liv och fortfarande förs in i mitt liv. Tack från djupet av mitt hjärta till alla som lägger sin bit till det eviga pusslet. Ifrån min synvinkel är det en mycket vacker bild som börjar framträda.

All min kärlek från mitt hjärta till ditt hjärta!
Tack!

Jennyli

Lycka är!

Jag har skrivit om detta tidigare och jag måste göra det igen för att påminna mig själv. Vi får se vad som kommer i dag. Med lycka, är det som med tv`n. När man sätter på den så visar sig en bild. Förstår jag detta rätt, så är det lyckans bild. Människan har en on/off knapp, alltså. Då jag trycker på knappen sätter jag på strömmen. Den bild som kommer på min ruta är evighetens bild. Då kan man fråga sig om den alltid är lycklig. Jo, eftersom LYCKA ÄR! Lycka är det ENDA som är! När jag trycker på off, då ÄR det inte längre! Så enkelt är det. Jag tror att det var exakt samma som jag skrev förra gången, men då med ett antal fler ord.

Det är jag själv som bestämmer när jag ska trycka på on-knappen. Men hur gör man det om man är försatt i off-läge? Det kan ibland vara omständigheterna som hjälper oss. Men om vi är beroende av omständigheterna, då kan vi få vänta väldigt länge på att få njuta av lyckans eviga bild inom oss. Först när vi stuvar om lite i tankarna, börjar vi lära oss att det vi tänker på, det skapar vi. I off-läget blir tankarna ofta i stil med, jag har inte vad jag behöver för att vara lycklig, eller, det som händer i mitt liv, gör mig inte lycklig. Då är det precis det vi får också. För att stuva om, börja om och göra rätt, behöver vi trycka på on-knappen. Då är vi uppkopplade och kan ta emot det sanna, levande flödet från lycksaligheten.

On-knappen ligger i hjärnan, men evighetens källa ligger djupt inne i magen, strax under bröstet. Denna källa är ren lycka. Det enda som ÄR. Tryck på on-knappen som sitter i hjärnan. Din on-knapp, vet bara du, hur den ska tryckas in. Det kan vara minnet av ett äventyr, som trycker på din knapp. Det kan vara tanken som du får när du ser ett sovande barn. Tankeimpulsen, ger upphov till en omedelbar känsla i magen. Du har tryckt på on-knappen till den egen inre och eviga källan. Du är källan och du är pekfingret som trycker! När jag sen tryckt på knappen och lever mitt liv i On-läge, då lever jag verkligen och lyckan drar till sig ännu mer lycka! Lika attraherar lika!

Tack

Tror du på att Jesus finns?

Alldeles nyss ringde Jehovas vittnen på dörren, och frågade om jag ville komma på ett föredrag om Jesus. Jag sa nej. Sen frågade han om jag tror på att Jesus har funnits och påverkar oss än i dag. Ja, absolut sa jag! Han finns inom mig. Sen hade han inte så mycket mer att säga faktiskt. Tack och hej!

Jag är så förundrad över att de orkar hålla på. De måste ju märka att människor idag, finner sin egen väg till Jesus eller vilken mästare man nu än väljer att knyta an till. Mästaren är Du och Jag. Men kanske ändå att man behöver bli påmind ibland. Inte för att jag tror att man måste ansluta sig till en kyrka eller organisation för det. Vi skapar en verklig relation till Jesus, via vårt eget hjärta. Den relationen kan ingen annan konstruera åt mig.

Ibland försöker jag tänka tillbaka på hur jag själv tänkte och kände, innan jag fick en personlig relation till Jesus, Gud och Moder jord (den heliga treenigheten inom mig). Men det är faktiskt inte lätt. När jag kan kommunicera med mina eviga föräldrar och lyssna till deras råd inom mig, finns inte längre något annat tillstånd. Dock kan jag väl säga att jag alltid har trott att det finns en slags kraft i universum som övergår vårt förstånd. Men jag kunde aldrig för mitt liv tro att mitt uppdrag skulle bli att via böcker förmedla denna skapande kraftens medvetande och lära mig själv att det faktiskt är Jag som Är den kraften. Att det är jag som tänker som den kraften och att den kraften tänker som jag. Fatta vilken makt det innebär och vilket Enormt ansvar. Detta ansvar är nog det viktigaste vi har att förvalta. Att förvalta kraften på rätt sätt.
Men egot kan aldrig expandera och växa så som den levande skaparkraften kan. Det begränsade egot äter till slut upp sig själv, precis så som ett vin aldrig kan gäsa och bli starkare än 18%, för då dör gästsvamparna i sin egen avföring. Så tror jag att det är med egot också. Därför har jag stor förtröstan och hopp om framtiden. Jag återkommer med fler tankar och funderingar. Du är jättevälkommen att följa upp och komma med fler funderingar kring det här.

kramar

Nya funktioner i cybervärlden

Det känns kul att sätta sig in i denna vår nya cyber-värld. Alla dessa länkar hit och dit, gör väl att man snart bara behöver en enda web-adress för att ha åtkomst till alla andra också. Det är väl det som kallas att vi alla är ETT, med varandra. Nu har en ny funktion i alla fall dykt upp här i min blogg. Den innebär att man, direkt här i bloggen, kan köpa böcker ifrån Siljans Måsar Förlags fantastiska utbud, till extra förmånliga priser. Jag kommer att lägga ut nya böcker varje vecka.

Jag tänker också låta er få ta del av mitt nya företagande och hur jag upplever detta. Alla som har en dröm kan uppnå den. Jag vill gärna bli en inspiriationskälla till er alla. Jag lovar att återkomma snart!

Reflektioner om reflektioner

Med reflektioner så tänker vi oftast på känslan av att tänka efter, eller tänka före, att sätta sig ner och reflektera över saker som varit och saker som ska komma. Det är så vår hjärna fungerar. Det må vara saker som hände för några sekunder sedan, men det är Alltid något som redan har hänt eller något som vi vill ska hände, eller till och med, och kanske oftast, saker vi INTE vill ska hända (så kallad oro/rädsla). Den tänkande hjärnan kan bara fästa på det som varit eller ska bli. Den tänkande hjärnan kan aldrig fästa på nuet. När hjärnan befinner sig i nuet, då fäster den sig inte på något. Då är den i ett konstant flöde. Då reflekterar inte hjärnan! Då är hjärnan i nuet.

Så fort hjärnan upphör att vara i nuet, då börjar den reflektera nuet. Då början hjärnan att fästa uppmärksamhet på det som varit och det som ska bli. Det går inte att reflektera i nuet. Då är vi inne i spegeln, centrerade! Och vad är då fördelen med det. Fördelen med att vara inne i spegeln och utom räckhåll för reflektion, är att konstruktiviteten och kreativiteten är som störst där. Varje gång hjärnan börjar reflektera, då slutar den att skapa. Det är en obönhörlig sanning. Det går inte att reflektera och skapa på samma gång. När vi reflekterar oss, eller speglar oss, då ser vi en bild framför oss. Den bilden är statisk och kan inte ändras. Först ser vi bilden, sen tänker vi: Jaha, det är så jag ser ut! Sen använder vi den bilden av oss själva när vi svarar upp mot världen där ute.

Det som speglas blir konstant och förändring kan inte ske. Därför finner vi aldrig någon tillfredsställelse i att reflektera. Vi ser bara sakernas tillstånd och reproducerar sakernas tillstånd. Hur gör vi då för att förflytta oss från reflektion till konstruktion? Mitt råd till oss alla (och jag vet att det är lättare sagt än gjort) är att lägga bort tanken helt. Tänk inte! Tala inte! Se med dina inre öron och lyssna med dina inre ögon. Då förflyttar du dig till spegelns insida. Du är själv spegeln (som du större delen av livet befinner dig utanför och speglar dig själv i) och du ska därför flytta fokus till din insida. Där kan du höra den konstruktiva rösten och se de konstruktiva bilderna. Dessa bilder finns i evigheten och reflekterar den sanna bilden av dig. När du ser denna bild av dig, kan du börja skapa, eller som tidigare, börja reproducera sakernas tillstånd. Dessa saker är dock evighetens sanna bild, som du har kommit till Jorden för att verkställa. Med konstruktivitet menas att förmedla den eviga bilden av oss själva till världen. Ta steget ut ur reflekterandet och lyssna till lovsången som flödar ur ditt inre. Denna lovsång är en hyllning till ditt liv och till den sanna bilden av dig. Följ hjärtat och se från insidan av spegeln allt, så som det verkligen är!

Tack för ordet!

Väl mött i Stockholm

I morgon lördagen den 18 februari, kommer jag och några av mina författarkollegor att visa upp oss och våra böcker, på Vattumannens bokhandel  i Stockholm, klockan 13.00. Det blir en kort presentation av vår andliga resa och de böcker vi har skrivit. Dröj inte med att önska det bästa av livet. Frigöra sig själv i visionen från evigheten, det är vårt sanna uppdrag.... Väl mött!

Recensera min bok och vinn 200 kronor

Här kan du skriva in en recension av Evigheternas bok och ha chans att vinna 200 kronor... http://www.bokus.com/bok/9789186799076/evigheternas-bok/

För dig som redan har läst boken, blir det en enkel match. Men om jag ska vara ärlig så tycker jag att uppvaknandet som boken leder till är värt så mycket mer än 200 kronor.

Den frihet som det innebär, går inte att mäta i pengar... Jag gör allt jag kan för att via kortare blogginlägg få till samma resultat som boken ger. Det är mitt kall här i livet...

Men kraften i evigheten kramar oss, till dess att vi börjar krama tillbaka. Vi tankar livsenergi ur evighetens portar antingen vi är medvetna om det eller ej. Men skillnaden är att när vi gör det medvetet, då blir kraften integrerad med oss och vaknar inom oss så att vi inte behöver tanka på utifrån. Vi blir själva kraftkällan, varur evighetens hela potential blommar....

Kram och kärlek i massor

Hjärtats saga (musik W. Åström)

Som ni kanske redan vet vid det här laget, så kommer allt jag skriver ur hjärtat. Det händer ibland att hjärnan måste rätta till, men i stort sett är det direkt och oredigerat. Friheten i ordet är det som är skapande. Ve och väl lämnar vi nu bakom oss när vi berättar hjärtats saga!

Mitt hjärta säger sanningen därför att en enda sanning finns och det är hjärtats sanning. Venerna i min kropp är som kommunikationen, en förmedlare av livskraft. När hjärtat talar med kroppen förmedlar det näring och livskraft till kroppen. När Moder/Fader Gud talar till oss, då förmedlar de näring och livskraft till oss. Därför så kan vi dra slutsatsen att hjärtat är Gud. Evigheten ligger i kraftens ständiga verkande med oss. Tiden används till att förstå kreativiteten, njuta av kreationen och lära sig komma ihåg sanningen bakom kreationen.

Mitt hjärta är samma som ditt hjärta. Människans kraft ligger i ett enda stort hjärta som sammankopplar oss alla. Vad är detta hjärta och var finns det? Människans gemensamma hjärta finns tecknat likt en sagolik utstrålning i ALLT som är, i allt som lever. När människans gemensamma hjärta får lysa genom oss, läks alla sår på djupet. Fint är att det inte bara är den som utstrålar människans gemensamma hjärta som läks, utan alla människor läks. Du helas och samtliga själar som är sammankopplade till det gemensamma hjärtat läks. Vi är alla ETT.

Måttet på kärleken kan inte mätas. Mätbarhet hör tiden till. Det eviga kan inte mätas. Varför mäta kärleken som i sitt väsen är evigt. En enda sak i denna värld är omöjlig, och det är att mäta kärlek. Allt annat är möjligt. Då blicken vänds mot himmelen i skyn, tänk till och läs där uppe ditt eget hjärtas saga! När människan vänder blicken mot skyn, lyser en kreativ sol som svar på kraften i ditt eget hjärta. Du är njutningen i livet. Människan är sanningens uttryck och hela potential, navet i universum. Människans gemensamma hjärta lyser som solen på himmelen och berättar den vackra sagan om kärleken. Möjliggör för skapelsen i tiden att återspegla evighetens kommunikation. Möjliggör för fader/moder gud att läka alla sår.

Ta emot erbjudandet om näring och livgivande kraft som pulserar och kommunicerar med din kropp och din själ. Mät aldrig kärlekens kraft! Det är lönlöst. Märk inte ord i förhållande till kärleken. Följ hjärtats kraft och läs hjärtats eviga saga i ditt hjärta. Säg alltid sanningens ord. De ord som hjärtat vill säga, är sanningens ord. Alla andra ord fungerar som en flotte på kärlekens hav. De får dig att flyta på kärlekens våg, men aldrig smaka dess salta, skvalpande och omslutande flöde. Flytkraft finns i kärlekens vattendrag. Du behöver ingen flotte som säkerhet. Njut av kraften i kärlekens salta vågskvalp. Saltet i vattnet gör att du blir törstig efter mer. Det är ett evigt kretslopp som aldrig tar slut. Du kommer ständigt vara törstig efter mer.

Hör hjärtats saga och kom ihåg att flotten kanske låter dig färdas längre i livet, men flotten separerar dig ifrån vattnet! Den livgivande och kärleksfulla klappen, omsluter hela din kropp. Människor njuter av att ta ett dopp då och då. Tänk fritt! Tänk tvärt om! Här där du är, tankar du ständigt din kropp med det livgivande vattnet från Moder jord. Njut av det lekfulla vattnets energi som flödar upp genom din kropp. Möjliggör för kärlekens kraft att leva genom att ständigt ge din själ den näring som den behöver. Njut av det lekfulla och tindrande vattnet från Moder jords rike. Det ger näring till kropp och själ! Under handen på bröstet värmer den eviga kärlekens sol, från Fader himmels rike, som ger värme till både kropp och själ! De två blir ett i en enda lång omfamning och Kärleken blomstrar i dag och för alltid!

Vänd blicken mot himmelen

En sida ur Evigheternas bok

Du har vandrat den långa vägen, skapande människa. Händer och fötter har skådat mycket och skratt och gråt har ersatt varandra. Du är vägen, sanningen och livet, lika mycket som Jesus en gång var och fortfarande är. Du är sanningen om kraften i uppståndelsen. Det eviga livet uppstår i det ögonblick som torsdagens utbildning manifesteras inom dig. När skutan håller på att sjunka, ser sanningen sådan ut att du lär dig att bli neråtseende. Du ser ner i botten på båten för att se om du kan täta de hål som får båten att sjunka. Du skaffar mer trä och mer spik för att laga båten. Du märker snart att det börjar sippra in vatten igen och du skolar dig i hur du ska täta båten på bästa sätt. Du kärar båten och tätar sprickorna med lämpligt material. Det slutar att läcka och du pustar ut.

Dock talar vi olika språk och så småningom börjar båten läcka igen. Du ser hur hopplös situationen verkar och undrar hur rätt tillvägagångssätt ser ut. När båten läcker som ett såll, lutar du dig tillbaka och tänker: Ja nu finns det inget mer jag kan göra. Skeendet har sin gång, hur mycket jag än kämpar emot. Då ödets väg får medvetandegöra dig om skeendets gång, upptäcker du att din skuta är som en smällkaramell på julafton. Det som sker är att smällkaramellen håller på att brista och alla godsaker som finns inuti börjar bli synliga. Det som du har kämpat så för att hålla instängt, är i själva verket som det bästa godis du kan tänka dig på julafton. Det som du trodde kunde rädda dig från att sjunka, var i själva verket det som fick dig att sjunka. I den stund som du gav upp och lät skutan sjunka, upptäckte du sanningen som låg dold bokom skutans skrov.

Ske din vilja så som i himmelen, så och på Jorden. Din vilja är min vilja och så länge du vill laga skutan, så lagar vi skutan. Så länge du vill skruva och spika för att hålla dig flytande, så skruvar och spikar vi för att hålla dig flytande. Det är du som bestämmer. När du vågar skåda upp mot himmelen, så ser saken helt annorlunda ut. Det du ser när du vänder blicken upp är solen och solen ombesörjer så att träd och grödor växer. Tack vare solen kan du leva. Tack vare solen, ser du. Tack vare solen skapas nytt liv. När du vågar blicka mot himmelen skapas nytt liv. När skutan sjunker ligger godiset kvar på vattenytan och glittrar som ljusreflexer. Det du ser i vattenytan är en spelgelbild av evigheten. En evig bild av dig själv!

Budskap 1; Den du är!

Den DU ÄR, visar sig när den du inte är, försvinner. Den du inte är, är mycket lättare att verifiera. Du är inte dina tankar, dina känslor och dina kvarlåtenskaper. Du är välsignelsens form från evigheten. Arbetet med att upptäcka vem du egentligen är, fortgår hela tiden. Vi som vägleder dig kommer verka för att lust och fägring stor, känns igen så som välsignelsens märke. Vi som vägleder dig kommer verka för att kontakten med ditt eget inre andrum blir kostruktivt i den bemärkelse att luften du andas kommer att öppna dörren till himmelriket. Ta en djup suck av lättnad och känn andetagets konstruktiva kraft öppna porten i halsen. Tomhetskänslan kommer att försvinna när du upptäcker den enorma skatt som ligger dold i ditt hjärta.

Evighetens bok läker alla sår och talar tidlöshetens språk. Lägg handen på hjärtat och läs sanningens ord. Välsignelsens tid är här. Moder jord och Fader himmel lägger sin hand på din kind. Varsamt kommer du att lyfta blicken och sakta förstå att konstruktivitet formar välsignelsens form i från evigheten och den fylls av din moder jord och fader himmel. Välsignelsens form, det är du! Du är konstruktiv därför att känslan och tanken har du fått för att vara konstruktiv. Dock är du inte dina tankar och dina känslor. Dessa instrument finns hos dig att använda konstruktivt för att skapa den välsignade och eviga formen, som är DU.

Du välsignades med en kropp och den eviga formen skapar du själv med hjälp av konstruktivitetens nycklar... tanke och känsla. Dessa nycklar kommer att vägleda din själ att konstruera en väv som liknar en puppa. Denna puppa är konstruktivitetens kära, kära form som leder till att en vacker fjäril kan vakna. Du är en vacker fjäril som kommit till Världen för att känna igen dig själv. Du är kärlekens konstruktiva vingslag. Du är källan till allt liv. Du är andetaget. Du är livspulsen. Du är vägen. Du är allsmäktig. Du är allseende. Du är leendet på mina läppar. Vårt käraste barn, är DU.
                                   
                            Din moder och fader i evigheten