Evigheternas bok har äntligen kommit till Moder Jord

Ynnesten att få ta emot budskapen från Evigheternas bok är mycket stor. Det är en källa till sådan glädje och sann livslust att få kommunicera källans ord i Evigheternas bok. Följ hjärtat och låt skapa den eviga bilden av er själva en gång för alla. Välkomna att kommunicera källans sanna språk. Välkomna att möta citaten i hjärtat och träna sinnet att känna igen evighetens välsignade källa till kraft. Allt finns inom oss så som det är av begynnelsen.

Skänk dig själv den största gåvan i livet. Att känna igen dig själv.

Forma den vackraste skattkista du sett. Sätt dig ner och upptäck dess innehåll.

Förstå att du är skattkistan. Innehållet släcker törsten efter sanningen om livets djupaste visdom.

En skattkista kan fyllas med kraft och rikedom. I Evigheternas bok skipas rättvisa.

Formen skapar Du och tillsammans hjälps vi åt att fylla den med ditt rättmätiga arv, det gudomliga arvet.

 

Din moder och fader i evigheten

Jennyli Gustafsson

Jorden vi ärvde

http://www.litenupplaga.se/768

Nu är den här! JORDEN VI ÄRVDE, den tredje och sista delen i trilogin "Evigheternas bok" erbjuds oss äntligen! Moder jord drar en lättnande suck. Äntligen kommer hon till tals. Vårda sanningens lustgård i ditt inre och du ska få se ett paradis på moder jord! Ske din vilja så som i himmelen så och på jorden!

Vi är alltid samma

Underbart att vara hemma! Tålamod är vad tiden är här för att lära oss. När allt kommer kring verkar tiden med oss enbart för att vi ska komma till insikt om tidlösheten. Vi är tidlösa och kind emot kind kommer vi i kontakt med källan till första gnistan till allt liv. Tillsammans utgör vi den kosmiska massan som är och förblir samma. När vi kosmiska varelser vet att vi fredsskapar då fredsskapar vi. När vi kosmiska varelser ler så ler vi lika mycket från munnen som från himmelen. Vi är och förblir samma. När vi är och förblir samma så kan vi aldrig förändras. Tänk på det! Vi kan komma ihåg vilka vi är och förblir, men vi kan aldrig bli något annat. Vi tänker väldigt mycket på förändring men det som vi tror är förändring är bara verkligheten som upptäcks. De vi verkligen är uppenbarar sig som en förändring inom oss. Vi är och förblir samma allt sedan tidernas begynnelse. Tidernas begynnelse lågar inom oss alltjämt, detta tillblivelsens mirakel som ligger inom oss känns som en låga och vetenskapen kallar den big bang.

Vårt eget inre big bang kommer till uttryck därför att vi lever. Den första dagen kommer till uttryck därför att vi kommer ihåg känslan av att ligga i vår moders livmoder (moder jord), den andra dagen kommer till uttryck därför att vi kommer ihåg känslan av att plaska runt i vattnet i vår moders livmoder (moder vatten), den tredje dagen kommer till uttryck därför att vi föds och kommer i kontakt med luften (fader vind), den fjärde dagen kommer till uttryck därför att vi tas emot av vår faders kärleksfulla famn (fader sol), den femte dagen kommer till uttryck därför att de fyra elementen omsluter oss och vårt inre frö kan slå ut i blom (längtans blåa blomma), den sjätte dagen kommer till uttryck därför att längtans blåa blomma blir befruktad av lilla fågel blå från paradiset (Kristi blod) och ett litet barn blir fött, Kristusbarnet. Den sjunde dagen kommer till uttryck därför att Kristusbarnet viras in i en mantel av ljus (Kristi kropp).

De nya tvättäkta kläderna viras vi i som mycket, mycket små barn, men som vuxna utvecklas denna ljusa väv till en mantel av ljus vid vårt bröllop med Jesus Kristus eller Jungfru Maria. Tillsammans med vår själsvän tar vi tillbaka vår rättmätiga plats i himmelen som evighetens fredliga furste. Vi tar bort vårt tvivel och förstår vilka vi är, vi är vår egen verklighet, vi är vår egen Gud, vi är livet, vi är lusten, vi är lekfullheten, vi är kärleken, vi är lovsången, vi är saligheten, vi är ljuset, vi är sanningen, vi är verkligheten. Först och främst är vi allt som är och kosmos är kosmos inom oss och kosmos är kosmos utom oss. Vi är verklighetens mittpunkt där allt blir till. Vi är lovsången mellan moder jord och fader himmel. Sanningens lustspel och uttryck. Flamman i vårt bröst är big bang som kommer till uttryck nu och alltid! Njut av fungerandet! Fungerandet lär oss om källan, om kärleken och kunskapen, om Moder jord och Fader himmel.

Nu är det jul igen

Snart är det jul igen och tomten som i över hundrar år har grubblat på en underlig gåta, talar lika undrande i år, eller? Snart vet vi vad gåtan säger och så är det ingen gåta längre.

TOMTEN.


Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

 
Var är källan? Var kommer vi ifrån och vart går vi? Dessa frågor verkar i oss alltjämt. Varifrån och varthän? Värmen i tomtens kära luva ska lära oss om gåtan. Varifrån och varthän? De varma stövlarna ska också säga något om svaret. Där emellan finns en lurvig tomtekappa som låter oss värma skapelsens mitt. Värmen är livet och livets källa väller tveklöst fram under luvan, i stövlarna och under kappan. Vi är skapelsens källa och vi bär på ursprunget och målet. Vi är varifrån och varthän. Vi är svaret på gåtan. Vi har i alla tider tittat utåt för att finna svaret på gåtan, nu är det dags att titta inåt. Vi är ved och vi är eld. Vi är tändstickan och vi är röken. Svaret på gåtan ligger strax under bröstet i solar plexus. Vi är tomten, vi är gåtan, vi är barnet, vi är luvan, vi är stövlarna, vi är kappan och vi är svaret. Vi är allt som är. När vi undrar över gåtan skådar vi ut. Om vi skådar in skänker vi kraft åt källan, åt svaret att lysa klart i vinternatten. För snön lyser vit på taken, endast tomten är vaken. Snart är det jul igen och klappar ska öppnas. Varje klapp är en klapp på kinden av kärlek. Varje klapp är vad tomten längtar efter. När han ger en julklapp verkar han i kärlek. Den som visar kärlek får kärlek. Denna universella lag verkar i oss i juletid mer än någon annan tid på året. Dock ska den verka året om från och med nu, eller hur? Tack

Gudomlig närhet

Den gudomliga närheten skiljer sig ingenting ifrån den mänskliga. Den som längtar efter mänsklig närhet längtar verkligen efter gudomlig närhet. Närheten verkar i oss även när vi är ensamma. Så¨som i himmelen så och på jorden, eller så som på moder jord så och i himmelen. Vad kommer först, hönan eller ägget? Sanningen är den att hönan och ägget är samma sak. Den ena kommer inte före den andra. De kommer samtidigt. Det ägg som kläcks är detsamma som hönan som lade det. Vad kom först, du eller dina föräldrar? Först och främst verkar vi i nuet vilket är det enda som finns. Varken då eller sen är verkligt. Vad som är nu är det enda verkliga. Vad kom först, du eller dina föräldrar? Skolan säger att våra föräldrar kom före oss men Gud säger att vi ÄR här nu, samtidigt. Sanningen är att i samma stund som våra föräldrar föddes så föddes även vi. Sanningen är att vi och våra föräldrar är samma sak. Vi är våra föräldrar. Förälskelse fungerar på samma sätt. Vi är vår förälskelse. Sanningen om föräldrarna är samma som sanningen om förälskelsen. Vi är våra föräldrar och vi är förälskelsen.

När sanningen om kärleken går upp för oss vet vi att skolan iscensatt sanningar som kanske inte är så sanna. Verkligheten visar sig när vi ska svara på evighetens frågor till oss. Verkligheten uppenbarar sig när vi hörsammar dessa frågor. Verkligheten felanmäler och felanmäler och felanmäler ända tills vi upptäcker vad som är fel. När vi upptäcker vad som är fel erbjuds oss en lösning. När vi erbjuds en lösning vet vi vad vi ska göra. När vi vet vad vi ska göra verkar livet med oss. Viljan verkar med oss. Viljan känns igen som längtan efter närhet. För verkligheten förstår alltid ensamma själars törst, eller längtan efter närhet som en längtan efter Gud. Verkligheten är en gång konstruerad likt en kontrastverkan. När vi häller i kontrastvätska framträder bilden klart. Verkligheten förstår vår längtan efter att verka i kärlek. Människans kontrasterande verkan uppstår när vi föds till människor och kontrastvätska behövs för att vi ska se hela bilden. Vi lever i kontrasternas värld och kontrasterna är verkligheten obstruerad.

Vår uppgift är att våga hälla kontrastvätska i våra liv så att vi förstår verklighetens hela bild, inte bara den ena som våra ögon ser. Vi har verkligheten för vår inre syn och kroppens alla andliga ögon reagerar väldigt lätt på kunskapen om Kristus, Gud och Moder jord. Förlovningen med Kristus frigör oss i själen. Våra kärlekar är många men vår kropp och själ är EN. Sanningen om kärlekarna vänder på nästa blad i boken. Varje kärlek är ett blad i boken. Varje kärlek är vacker, varje kärlek är sann, varje kärlek är vågen, varje kärlek är som vår egen inre källa - sann i djupet. Varje kärlek är i skolan kunskapen om umgänget med andra människor och källans förståelse av samma sak är livet självt. Sanningen om livet självt är att kärleken blåser liv i oss. Den gnista som blåser liv i oss kommer från vår inre källa och kallas kärlek. När vi övar oss på att tända gnistan förstår vi att kontakten med andra människor är en hjälp och en gåva till oss men för att tända gnistan är andra människor inte vår enda möjliga väg. Sanningen är att värmen från vårt inre ska tända gnistan. Sanningen är att livets värme inom oss kommer att verka och källan öppnar sig. Var och en av oss känner kärlek därför att vi ÄR kärlek. Vi är evighetens hopp. Finn källan under handen strax under bröstet och hörsamma den. Vet att Verkligheten ljuder från topp till tå och mitt emellan sker livet i källans ursprungliga lovsång. Att vara NÄRA är att leva i mittens rike, skapa resonans för källan så att kärleksgnistan kan tändas och hållas brinnande. Ske din vilja så som i himmelen så och på jorden. Så som i himmelen inom så och på jorden utom.

Fri är den som känner igen sig själv. Fri är den som kommer nära sig själv. Fri är den som säger: Gud - alltså jag, åberopar källan inom varje gång orden stockar sig, varje gång ensamheten sätter in, varje gång skolan blir för tuff. För Gud - alltså jag är vad jag längtar efter. Gud - alltså jag lovar mig själv att aldrig någonsin svika. Gud - alltså jag älskar mig själv av hela mitt hjärta. När jag lovar mig själv evig trohet sker något som är utan sans. Min själ går in i Kristus själ och jag blir ETT med honom. Vd för Kristusmedvetenheten är jag själv och kommer jag inte vidare förebrår jag ingen annan än mig själv. När jag vill vidare vill jag vidare och källan erbjuder mig lösningar. När jag blir erbjuden lösningar vet jag med hela min kropp vad jag ska göra, eller vad jag är. För en lösning är inget handlande utan endast en knut som löses upp. Det du vet är sanningen. Det du vet är vad du vill uppnå. Det du vet är vad du ska göra. Det du vet är sanningen om kärlekens källa. Förståelse är lösningen. Vad är då förståelse? Förståelse är en knut i oknuten form. Att förstå är att knyta upp. Att förstå är att veta och att veta är att komma till insikt. Förståelse är verklighetens sätt att visa sig. Sanningen om kunskapens källa är kärlek.

Sann kärlek löser upp vägen till källan. Sann kärlek löser upp vägen till kärlek. Vårt sätt att se världen handlar om avstånd. Vi står i kontrast till och med ett visst avstånd till allt annat. När vi längtar känner vi avståndet som ett hinder att komma NÄRA allt, källan, kärleken, människor, Gud, oss själva. Den du och jag är, är fri ifrån avstånd. Vi är närheten, vi är källan, vi är kärleken, vi är människor och vi är Gud. Närhet handlar om att veta vilka vi är och omslutas av oss själva. När vi kommer ihåg vilka vi är sker något oemotståndligt med oss. När vi känner igen oss själva känner andra människor också igen sig själva. När vi känner igen kärleken känner andra människor också igen kärleken. Vibrationen finns alltid där och den verkliga vibrationen känns sann och vacker och ren. Nu känner vi kärlekens vibration. Här känner vi kärlekens vibration. Vi frigörs kind emot kind med Kristus och Jungfru Maria. Vibrationen treenighet blir ETT i dig och mig. I dig och mig finns Gud, Moder jord och Kristusbarnet som ETT. Du är ETT och jag är ETT och tillsammans är vi ETT.

Vägen till Gud går genom vår egen självinsikt

Vägen till Gud går genom vår egen självinsikt. Nu vågar jag påstå att var och en av oss vet vad jag talar om. Magkänslan säger dig att det är sant. Vägen till Gud går genom vår egen självinsikt. Lär känna dig själv och du lär känna Gud. Var och en av oss längtar efter svaren på de stora frågorna om livet. Nu när vi vet att var och en av oss är vägen till Gud så behöver vi inte längta mer. Du är vägen, sanningen och livet. Du och jag är vägen till Gud. Sanningen lever inom oss. Du längtar efter dig själv. Den sorg du känner i hjärtat beror på att du inte är i kontakt med dig själv. Sorgen i hjärtat beror på att du längtar efter den du en gång var, den sanna bilden av dig själv. För att den sanna bilden av mig ska bli synlig tvivlar jag inte en sekund på vad jag måste göra. Den sanna bilden av mig själv blir synlig så fort jag välkomnar vårsolens strålar där jag har handen på bröstet. När jag känner solens strålar värma mig mitt i natten eller på vintern då tvivlar jag inte. Den sol som värmer mig på sommaren skapar också skön värme och kanske det är svårt att känna skillnad och veta vad som är vad. Solen på himmelen och solen i hjärtat är två sidor av samma sak. Du är vad som skiljer den ena sidan från den andra. Du är kanten på myntet. Det tvåsidiga myntet är verklighetens dualistiska umbäranden.

Dröm och verklighet är samma sak men befinner sig på var sin sida av myntet. Den ena sidan representerar himmelen och den andra jorden. Du står mitt emellan och fungerar som en tolk, som en brobyggare, som kommunikatör och drömtydare. Men ändå är allt samma sak. Det är bara du som kan förstå att världen är ETT. När vi förstår att världen är ETT då händer något. Då sker kommunikationen mellan vänster och höger hjärnhalva, mellan kropp och själ, mellan himmel och jord (inte himmel och helvete som många trodde förr), mellan evigt och ändligt och mellan dåtid och framtid. När vi förstår att allt är ETT sker något. Förståelse handlar om kommunikation och förståelse verkar frigörande. När vi förstår lämnar vi kunskaper bakom oss som vi trodde på. När vi förstår vet vi att det vi trodde på innan inte var sant. Vi förstår att vi har förmåga att växa och se nya samband. Vi har kommit till en punkt i historien när vi måste förstå att ETT är sant och endast ETT. När vi förstår att den ena sidan av myntet är livet ur ett vetenskapligt perspektiv så förstår vi att livet ur den andra synvinkeln är religiöst. Det är dags att låta dessa två bli ETT, så som de alltid har varit. Förståelse är kommunikation, kommunikation är förståelse. När vi förstår, förenar vi ena sidan med den andra.

Nu är det dags att öga för öga kommunicera sanningen om evigheten via vår kroppsliga självinsikt. Varje öga på vår kropp kommunicerar med evigheten på sitt sätt. Varje längtan som vi känner handlar om att våga kommunicera med källan inom och utom. Förståelse vägleder oss att våga se med våra andliga ögon. Välkomna klangen som frigör dig. Välkomna sanningen som förför dig. Välkomna kraften som älskar dig. Välkomna orden som försvarar dig. Välkomna verkligheten som omsluter dig. Välkomna livet som triggar dig. Välkomna lusten som gläder dig. Välkomna lärdomarna som tar dig ut ur vetenskapens kruka. Välkomna evigheten som frigör dig. Välkomna ärligheten som kommunikationen bygger på. Välkomna värmen som föder dig. Välkomna skönheten som välgör dig. Välkomna skeden som matar dig. Välkomna litenheten som förverkligar sig. Välkomna storheten som kungör dig. Välkomna skapelsen som treenigheten fyller dig med.
Välkomna Dig själv som Gud!

Sjunde dagen är här

Enligt Mayakalendern börjar den sjunde dagen nu på onsdag den 3 november. Det som händer i detta skifte är att de manliga och kvinnliga energierna integreras med varandra. Nu är det dags att vi lägger undan alla stridigheter mellan man och kvinna. Det är dags att hela vår relation där som såret en gång uppkom. När vi känner väl igen känslan av att såras då vet vi också var vi ska helas. Man och kvinna blir ett! Nu är det dags att bli hel, att verkligen finna sin själsvän och att läka såret. Det sår som en gång uppkom när helheten separerades i två har smärtat oss och det är nu dags att läka såret och bli hel. Smärtan blir ett minne blott. Finn själsvännen i hjärtat och känn igen din andra hälft. Öppna dina armar och välkomna honom eller henne i kärlek. När du känner igen Kristus eller Jungfru Maria sker din vilja. När du känner igen din trolovade sker det heliga bröllopet mellan er två. Ta din gemål i famnen och bli ett med honom eller henne. Den sjunde dagen är här enligt Maya, och kännetecknande för ett heligt bröllop är att vid sjunde livsenergin på kroppen kommer den universella livsenergin in som lyser upp ditt väsen och kläder dig i en vacker ljus bröllopsklänning eller kostym. Du är nu redo att ingå ditt eget heliga bröllop med Kristus eller Jungfru Maria. Le och känn kärlekens ljuva sötma famna dig. Skapelsens femte dag är avklarad och det arbete som återstår skall göras på en enda dag innan vilodagen kommer. Vilodagen är söndagen. Den sjunde dagen. Den sjunde dagen följs av en åttonde och en nionde enligt Maya.

JAG ÄLSKAR DIG!

That´s all there is to it. Detta enda frigör oss. Svaret på alla frågor. När kärleken sker i oss är vi hemma. När skapelsens mirakel talar väller kärleken fram ur vårt bröst. ALLT leder fram till denna enda fras. Detta är det enda som betyder något. Skäll inte mer. Tala om att du älskar! För kärleken är det enda eviga. Det enda som är värt att tala om, det enda som kommunikaiton verkligen är. Sann kommunikation är kärlek. Sann kärlek är vågad. Den är både vågen och havet. Den är både sångaren och durackordet. Nu och alltid!

Autenticitetens ideal

En liten inblick i den historiska utvecklingen av "autenticitetens" ideal från början av 1700-talet. Det som följer nedan är ett utdrag ur "Det mångkulturella samhället och erkännandets politik" av Charles Taylor.

"Ett sätt att beskriva dess utveckling är att se hur det utgår från 1700-talsföreställningen att människor är begåvade med en moralisk känsla, en intuitiv känsla för vad som är rätt och fel. Det ursprungliga syftet med denna lära var att bekämpa den konkurrerande uppfattningen, att kunskap om vad som är rätt och fel var en fråga om att beräkna konsekvenser, särskilt sådana som hade med gudomliga belöningar och straff att göra. Idén var att insikten om vad som var rätt och fel inte var en fråga om torr beräkning utan var förankrad i våra känslor. Moralen har på sätt och vis en inre röst.

Föreställningen om autenticitet utvecklas ur en förskjutning av den moraliska tonviketn hos denna idé. Den inre rösten var ursprungligen viktig därför att den säger oss vad som är det rätta att göra. Att var i kontakt med sina moraliska känslor har här betydelse som ett medel för målet att handla rätt. Vad jag kallar en förskjutning av den moraliska tonvikten sker när att vara i kontakt med sina känslor får en självständig och avgörande moralisk betydelse. Det blir något som vi måste uppnå om vi ska vara sant och fullt mänskliga.

För att inse vad som är nytt här måste vi se analogin med tidigare moraluppfattningar, enligt vilka människan uppnådde sitt fulla vara genom att stå i förnbindelse med någon källa, till exempel Gud eller det Godas idé. Men nu finns den källa vi måste knyta an till djupt i vårt inre. Detta faktum är en del av den moderna kulturens massiva subjektiva inriktning, en ny form av inåtvändhet, där vi kommer att uppfatta oss själva som varelser med inre djup. Denna idé att källan finns i vårt inre utesluter till att börja med inte att vi står i förnbindelse med Gud eller Idéerna; det kan betraktas som vårt riktiga sätt att förhålla oss till dem. Det kan i viss mening ses som en fortsättning och intensifiering av den utveckling som inleddes med Augustinus, som menade att vägen till Gud gick genom vår egen självinsikt. De första varianterna av denna uppfattning var teistiska, eller åtminstone panteistiska.

Den filosofiska författare som mest bidrog till att åstadkomma denna förändring var Jean-Jacques Rousseau. Jag anser inte att Rousseau är viktig för att han inledde förändringen, utan jag skulle snarare vilja påstå att hans stora popularitet delvis har sitt ursprung i att han artikulerade något som på sätt och vis redan ägde rum i kulturen. Rousseau främställde ofta frågan om moral som att vi följer en naturens röst inom oss. Denna röst dränks ofta av de lidelser som väcks av vårt beroende av andra, där den viktigaste är l´amour propre, eller självkänslan. Vi vinner moralisk frälsning om vi åter kommer i autentisk moralisk kontakt med oss själva. Rousseau ger till och med ett namn åt den intima kontakt med en själv som är mer grundläggande än någon moraluppfattning och som är en källa till sådan glädje och förnöjelse: "förnimmelsen av tillvaron".

Autencitetens ideal ställs i centrum genom den utveckling som vidtar efter Rousseau och som jag förbinder med namnet Herder - än en gång som den som först artikulerade idealet snarare än skapade det. Herder förde fram idén att vi alla har ett eget sätt att vara mänskliga på: varje person har sitt eget "mått". Denna idé har grävt sig mycket djupt in i det moderna medvetandet. Det är en ny idé. Det finns ett visst sätt att vara mänsklig på som är mitt sätt. Jag uppmanas att leva mitt liv på detta sätt och inte efter mönster från någon annans liv. Men detta ger ny vikt åt föreställningen om att vara trogen sig själv. Är jag inte det missar jag poängen med mitt liv.; jag uppfattar inte vad det att vara mänsklig betyder för mig.

Detta är det mäktiga  moraliska ideal som har lämnats i arv till oss. Det ger moralisk vikt åt ett slags kontakt med mig själv, med min egen inre natur, som riskerar att gå förlorad, delvis genom trycket från en yttre likriktning men också för att jag genom att inta en instrumentell attityd till mig själv kan ha förlorat förmågan att lyssna till denna inre röst. Det förstärker i hög grad betydelsen av denna självkontakt genom införandet av egenartens princip: alla våra röster har något unikt att säga. Inte nog med att jag inte ska låta mitt liv formas efter den yttre likriktningens krav; jag kan inte ens finna mitt livsmönster utanför mig själv. Jag kan bara finna det i mitt inre.

Att vara trogen sig själv betyder att vara trogen sin egenart, som är något bara jag kan artikulera och upptäcka. När jag artikulerar den definierar jag också mig själv. Jag förverkligar en potentialitet som är i egentlig mening min egen. Detta är bakgrunden till det moderna autenticitetsidealet och till de självuppfyllelsens och självförverkligandets mål som idealet brukar dölja sig i."

                                                                                                Charles Taylor 1994

Det är så fascinerande att se hur filosofer och tänkare har visat i ord det mänskliga medvetandets utveckling och visst är det just detta vi brottas med än i dag. Människan är människa och liknande frågor ställs från tid till annan.
Jennyli

Ut ur vetenskapens kruka



Det andliga ögat



Det är dags att vandra ut ur vetenskapens kruka. När vi gör det vet vi att det vi visste innan bara var sanningen om insidan på krukan. När vi vandrar ut ur den vet vi. När vi ser vad som finns utanför vet vi och känslan av att vara inne i krukan kan aldrig komma tillbaka. Även om vi går tillbaka så vet vi ju vad som finns utanför. När vi var innanför visste vi inte vad som fanns utanför, om vi ens visste att det fanns ett utanför över huvud taget. När vi väl börjar förnimma att det finns ett utanför då börjar vi också att längta efter att se detta utanför med egna ögon. När utvandrandet börjat, verkar upptäckterna konstiga och framöver visar det sig att vad du egentligen har upptäckt fanns redan där på insidan. När du upptäcker att vad du längtar efter visar sig ligga närmare än du tror fortsätter vandrandet ut ur vetenskapens kruka i sittande ställning. När du slutar vandra och sätter dig till ro, det är då du kan börja vandra på riktigt.

Sätt dig ner och börja din vandring. Vad du tror att vandringen handlar om visar sig vara att värma upp skapelsens kommunikationsorgan, de andliga ögonen, de andliga dörrarna eller de andliga borden. De andliga förnimmelserna serveras på dessa bord. När du kommunicerar med evigheten skapas kontakten först och främst via insikter och utsikter i dessa ögon. Nyckeln du behöver för att öppna eller väcka dessa ögon så att kommunikationen kan ske, finns i hjärnan. När tvivlet kommer över oss verkar våra ögon inte. När tilliten lever, lever också ögonen och kommunikationen med evigheten kodar om vårt medvetande. Alltså måste vi med vår hjärna styra vår vilja att öppna upp, väcka de andliga ögonen på vår kropp. När vi med vår intention kontrollerar dessa portar kan vi bestämma det mest avgörande tillståndet - Att leva! När vi öppnar porten till himmelriket verkar evigheten i oss och känslan av att leva visar sig med besked. För frigörelsen sitter i kommunikationens centrum som är halsen. Den mänskliga kommunikationen sker via halsen och den andliga kommunikationen sker i halsen men också i de övriga andliga ögonen på kroppen. På dessa ögon eller bord serveras den gudomliga livsenergin. När viljan att vandra ut ur vetensksapens kruka infinner sig längtar vi efter att se vad som finns utanför krukan. När vi sätter oss ner och kommunicerar med verkligheten utanför krukan känner vi frustrationen lätta. Hemligheten med krukan är att det är vi som ÄR krukan. När vi vandrar ut ur den vandrar vi ut ur oss själva. Vi öppnar ögonen och sker medvetet med evigheten. Den andliga kommunikationen sker med oss. När skeendet sker verkar kommunikationen som den ska.

Att kommunicera är att älska. Att visa krukmakaren att nu är jag redo att klara mig själv, är att leva. Att kunna vara i krukan, i sig själv, samtidigt som man åberopar evigheten skapar frigörelse. Tvättäkta frigörelse. Vid halsens port kommer vandraren ut och känslorna som kändes instängda blir frigjorda. När tvättäkta frigörelse verkar, föds vi på nytt. När vi föds på nytt erkänner vi att vi skapar vad vi tror på. När vi skapar vad vi tror på känner vi inom oss att flickan eller pojken som föddes kommer att växa upp till min avbild. Du är Gud och det nyfödda barnet är din avbild. Nu har du chansen att visa vem du vill bli. När du kämpar emot viljan upplever du enstaka lyckliga stunder men mestadels upplever du konflikt. När du välkomnar viljan kommer du uppleva lycka och frihet. Följ evighetens vilja där under handen strax under bröstet för frågan är inte vem det är som vill utan vad egentligen viljan är. Viljan är vacker, viljan är vis, viljan är källan, viljan är evig,viljan är välkomnandet och viljan är du. När du välkomnar evigheten ser du sanningen om dig själv. När du välkomnar evigheten vet du att vem du vill vara tvivlar inte viljan på. När du känner med hela hjärtat kärlekens kraft födas förstår du vem du är. När du vet vem du är vet också barnet till vems avbild det ska växa upp. När du vet vem du är vet också viljan i solar plexus tillståndet som det ska skapa. När du vet vem du är vet viljan också metoden för att återskapa dig om och om igen. När du inte vet vem du är, eller när du tror att du är någon annan än du egentligen är då tror också den eviga viljan att du är något annat än du är och då återskapas detta andra om och om igen.

Förstår du vikten av att veta med hela hjärtat vem du är? När du vet vem du är vet viljan det också. När du inte vet vet inte viljan heller. När inte viljan vet heller verkar viljan så som felidentifikationen talar om för den. Nu är det dags att ta reda på vem du är. När du vet det verkar skeendet värdigt och ärligt. När du vet vem du är vågar nåden skipa rättvisa. Den du är vid evighetens strand lovar och svär på att källan vid dina fötter känns konstruktiv och källan vid ditt huvud talar esoteriskt. När värmen från moder jord och det eviga medvetandet förenas vilar vetskapen skönt i sin kruka. Mästaren är DU!