söndag 18 januari 2009

När näringen kännetecknas av tre saker

Tre saker tror jag är viktigt när det gäller näring. Det är näring för själen, näring för kroppen och näring för den kärlek som tar oss till paradiset. Den näring som tas emot av oss som låter själen leva iscensätter kärlek inom oss och för att låta kärleken blomstra tror jag att vi måste medvetandegöra oss om kärlekens näring. Denna mottas av oss så som kärleken låter: Nu, nu, nu, nu, nu, nu, nu. Näringen åt själen återspeglas i kroppens källa mitt under handen på solar plexus. Näringen åt kroppen kommer in genom munnen. Näringen åt själen består av sju stycken energier och näringen åt kärleken utgår från hjärtat och består endast av en energi. Näringen utgår från hjärtat och kommer från solen. Näringen kommer från solen och kreerar treenighet i solar plexus. Treenighet eftersom kroppens näring, själens näring och den gudomliga kärlekens näring sammansmälter där.

Näringen till kroppen är livets fysiska form. Näringen till själen är sanningen om den eviga själen och näringen till den gudomliga kärleken är sanningen om den helige anden. Näringen som kommer från kropp, själ och ande låter solar plexus kreera en vacker blå blomma. Tids nog kommer den tillgivne uppstigne mästaren Jesus att låta blomman befruktas med gudomlig näring. Den själsliga näringen och den gudomliga näringen leds in i den fysiska kroppen och en sammansmältning av de tre sker. Då kommer skillnaden att uppenbaras. Hur vet man att kroppen och själen och anden sammansmälter? Troligen därför att kroppen, själen och anden letar efter varandra och när de funnit varandra kommer allt att kännas som om man hade köpt en extern hårddisk och synkroniserat den till sin huvuddator.

Ty kroppen är för mig samma som PC´n är för den externa hårddisken. När jag synkroniserar med min kropp kommer jag att kunna använda hela hjärnan. Tänk om kroppens kapacitet vore lika stor som min kapacitet. Tanken kommer kunna lära hjärnan att släppa igenom kapaciteten som tanken har. När kapaciteten på hjärnan är samma som hos tanken är kropp och själ synkroniserade. När det gäller stationär dator och extern hårddisk är det bara att trycka på en knapp för att synkronisera dem. Så lätt är det inte med oss. Tyvärr. Dock kommer kroppen och själen komma att lära sig läsa varandra allt bättre. Solens dröm är att komma in i vårt hjärta och skulle kärleken kunna beskrivas som solen vore det bara att föreställa sig hur solens strålar kommer och kransar livremmen runt bröstet. Trädets levande grenar kommer att känna solens strålar och kransen runt bröstet är som trädets grenar. De suger upp varenda solstråle. Deras trånande efter sol är samma längtan efter kärlek som vi har. Den stationära datorn är min kropp, den externa hårddisken är min själ och solen på himmelen är gudomligheten. Den kraft som driver de båda hårddiskarna. Tack!

13 kommentarer:

  1. En bild kom just för mig tack vare ditt inlägg. Som vi pratat om tidigare använder vi olika namn för samma sak. Inte bara vi. Hela "andligheten" är ju en djungel av olika namn och definitioner.

    Men nu ser jag att detta är precis som det skall. Djungeln är full av liv och underbar just pga mångfalden. Eller hur?

    Bilden som kom till mig är en analog till musikens värld. För mig (som inte har absolut gehör) spelar det ingen roll när jag hör ett vackert musikstycke vad de olika tonerna heter. (det är ju faktiskt av underordnad betydelse även för de som har absolut gehör)

    Dock spelar det roll när jag spelar ihop med andra. Det blir lättare om vi är i samma tonart ...:) Men när jag lyssnar, som nu, när jag läser din text, då tar jag bara emot och njuter. Och det är vackert. Men om du och jag skulle framföra det här tillsammans, då skulle vi behöva bestämma oss för vilken tonart. Och vet du vad Jennyli, jag är säker på att vi skulle fixa det.

    SvaraRadera
  2. Vilken fin och samtidigt tydlig betraktelse! Jag kan verkligen känna en längtan efter synkronisering. Min kropp ligger efter med trötthet och obalans, min själ blomstrar stundom men får inte plats...
    Fridens lilja,
    /Alexandra

    SvaraRadera
  3. Ha ha Björn du har verkligen rätt. Ord är precis som musik. Det var bra liknelse med tonarter. När vi spelar samma tonart lyfter det men när vi spelar olika krockar det och kollapsar med en gång. Du är också musiker förstår jag precis som jag. Kul. Vad spelar du för instrument?

    Ja så är det nog ofta Alexandra. Vi andliga sökare längtar så mycket efter källans kraft och glädje och efter att förstå oss själva andligt. Det är lätt att glömma kroppen då. Dock förstår jag att du dansar och använder kroppen på ett fysiskt sätt vilket är bra. Själv har jag märkt att i takt med mitt andliga uppvaknande har kroppen följt med mig ett steg i taget efteråt. Det som händer andligt måste hända kroppsligt men det tar längre tid och det är lätt att bli trött. Det är inte konstigt att själen känns större än kroppen för det är den väl. Den växande själen behöver en allt större kropp eller en allt mer esoterisk och renare kropp för att inte känna sig instängd.

    Igår började jag på en rejäl detox/utrensningskur därför att kroppen kräver det. C-vitamin kräver den också. På olika sätt kommer jag fram till vad kroppen behöver. C-vitamin är tydligen blodkärlsstärkande och bra i förkylningstider. Kärlen i ögonen brister ofta och då gör det ont. Därför fick det bli extra starka c-vitamin tabletter som stannar längre än vanliga brustabletter.

    Det som saknar för mig är träning. Det är min svaga sida men jag vet att jag inte kommer undan för det börjar också kännas i kroppen. Stelhet och lite smärta. Minsta motståndets lag råder för det mesta. hi hi.

    Jennyli

    SvaraRadera
  4. Jag spelar samma som du, fiol. Och ja, det är kul. Frilansar till och från, numera oftare från. I mars skall jag vara med och spela på Förklädd Gud i Lerums kyrka. Jag och min fru har börjat arrangera konserter i vårt stora hus. 70 personer kom på invigningskonserten. Senaste konserten vi hade var i oktober och då fick konserten fyra fyrar av GP:s recensent. Det var så underbart roligt att få uppleva sådan musikalisk magi hemma i sitt eget "vardagsrumm" och dessutom dela det med så många andra musikälskare! Kolla här om du vill se mer http://blisslerum.blogspot.com

    SvaraRadera
  5. Wow Björn detta hade jag ingen aning om, men det kunde jag ge mig sjutton på. Varför har du inte sagt något? Du visste tydligen att jag spelar fiol. Bor du i Göteborg dessutom, då är vi ganska nära varandra. Jag spelar själv både klassiskt, Världsmusik och svensk folkmusik. Mitt bands hemsida har du här www.amanecer.nu

    Min sambo jobbar som ungdomshandläggare i Västra frölunda och han har ett arrangörsbolag, han arrangerar konserter med lite udda band, ofta världsmusik, stora band från sydamerika bland annat. Du och jag har nog fler beröringspunkter än vi tidigare anat. Halleluja. Jag bor i Varberg föresten.

    Det här med att frilansa har jag funderat på. Jag vet inte riktigt hur det funkar och har försökt hitta info på internet. När jag spelar i kyrkor så får jag lön direkt från församlingen. Rektorn på det dagis jag jobbar extra på nu vill att jag undervisar barnen i fiol och då funderade jag på vad som är bäst, frilansa, vanlig lön från dagis eller egen firma. Hmm. Jag kan ju använda firman till min massage också kanske. Men jobb har jag egentligen tillräckligt just nu så det är bara för att kunna undervisa en kväll i veckan kanske. Oj vilken utsvävning, hi hi.

    Jennyli

    SvaraRadera
  6. Vi har ett mindre band också där vi spelar mycket grekiskt, balkan, svenskt och latinamerikanskt.

    Tjo hej

    SvaraRadera
  7. detta är väl i högsta grad en fråga om "näring" ... :)
    Okej, firma, ... hmm... gillar du pappersarbete? Om inte, håll ut så länge det går utan firma. Säger
    Björn som är allergisk mot papper:)

    Låter kul att undervisa så små barn. Själv har jag aldrig undervisat några som är yngre än sju åtta år. Jag gillar undervisning men har prioriterat bort det. Det är så mycket jag gillar. Har du Suzuki-bakgrund? Dom är duktiga på det där. Men det finns många sätt. Det beror på vart man siktar. Hur mycket tid och engagemang föräldrarna är beredda att investera. Gillar Eva Bogrens approach. Hon är tuff men proffsig och ser verkligen varje barn. Tar dom på allvar. Det är hon med Scandinavian Strings. Om jag skulle satsa på undervisning nu skulle jag ta lektioner för henne. Hennes metoder funkar verkligen och på något sätt lyckas hon få eleverna att inse att det krävs mycket disciplin för att det skall bli roligt. Det är det inte många svenska pedagoger som lyckas med idag. Det har skapats en sorts konsensus bland stråklärare att det aldrig får vara jobbigt eller tråkigt... vilket är bisarrt på nåt vis. Inom fotboll eller hockey sliter ungarna flera timmar dagligen 7 dagar i veckan och tycker det är ok, för det är ju roligt också. Varför skall fiol vara ett undantag från alla andra discipliner? Sånt funderar jag på ibland.
    Jag förstår ju vad dom är ute efter - att fånga spelglädjen och vara rädd om den och inte kväva den med krav och annat. Men det handlar om balans och det handlar om fakta. Det går inte att komma någonvart på fiol (eller något annat instrument heller för den delen) utan att investera mycket tid och arbete och lära sig gå igenom perioder som är jobbiga. Så ser jag på det. Stor utmaning att undervisa. Och roligt också. Men jag har som sagt annat som drar mer.

    Jag funderar seriöst på hur jag kan dela med mig av Vichara-meditation på ett bra sätt. Jag har värkar nu. Väntar på att något skall födas fram. För jag kan inte forcera fram något eller tänka ut något. Det inser jag. Det måste få växa fram av sig självt. Men ibland blir jag otålig och vilja hjälpa till ... :)
    Denna process tar massor med tid och jag hinner knapp längre spela.
    Har ett fast jobb på apoteket i Lerum vilket passar mig väldigt bra just nu. Jobbar med fördjupad läkemedelsrådgivning till kunder och hälsocoaching enligt apotekets modell. En modell som inte känns riktigt bekväm men det är som det är. Som sagt, saker växer fram och jag lyssnar på min tillit. För den finns där i botten. En tillit till att allt är som det skall ögonblick för ögonblick.

    SvaraRadera
  8. Kul att höra lite mer om dig Björn och om dina tankar om musik och undervisning. Det är sant som du säger att det har varit mycket fokus på att spelande ska vara roligt och inte jobbigt. Det blir riktigt roligt först efter att det varit jobbigt. Det är som dina förlossningsvärkar. Det måste värka fram, eller det gör ont när knoppar brister. Att slipa en diamant måste ju också kännas om det är jag som är diamanten.

    Jag är inte utbildad till musiklärare tyvärr och jag har inte heller någon bakgrund i Suzukimetoden. Dock började jag lära mig spela på gehör med min pappa hemma innan jag började på skola. Helt enkelt därför att man inte fick börja innan man var tio år. Jag har läst musiklinje på folkhögskola.

    Du har rätt, jag har själv haft den känslan att jag vill avvakta egen firma så länge det går. Jag gillar inte pappersarbete och har man inte mycket jobb blir det kanske snarare en förlust att öppna eget. Ja på tal om näring. Det var verkligen rätt samtalsämne under den här rubriken, helt av en slump tror jag.

    Eftersom jag inte har någon pedagogisk utbildning för musik så har jag känt mig tveksam till att ställa upp, men snäll som jag är vill jag inte svika. Jag har undervisat hemma en vuxen och ett barn på tio år. Det var jättekul men det är säkert annorlunda med mindre barn och om man är en större grupp. Vet du någon bra litteratur som man kan läsa om tex. Eva Bogren eller någon annan?

    Jennyli

    SvaraRadera
  9. Klart du inte skall tveka om att undervisa barnen på dagiset! Suzuki har en massa kul grejer och lekar för barn som förbereder för spel med stråke. Jag har själv ingen suzukibakgrund men känner de som har och har varit med på en del lektioner och sett hur det går till. OM du inte gjort det så rekommenderar jag det. Det är mycket bättre än nån bok. Du snappar upp det du behöver veta på ett par gånger. Metoden är väldigt formaliserad och dom har en sorts övertro på att det vissa saker är viktiga som jag inte ser som ett dugg viktiga, men jag SER att barnen tycker det är kul. Ring Eva Bogren och fråga om du får vara med och kolla. Alla föräldrar är ju med och det sker i grupp.

    Att öva fiol kan vara som att föda (antar jag...) det har du rätt i. Jag pressade mig stenhårt under många år och kom så långt jag kunde med mina förutsättningar tror jag. Sen dog passionen. Ödets ironi. Jag tycker fortfarande det är kul och jag kan bli nostalgisk men passionen är inte där. Du vet var den är! Den är i det här med sanningen. Vakna upp och manifestera uppvaknandet. Där är passionen idag och den slukar mig. Fullständigt. Jag tror du förstår. Vila är också viktigt, jag vet.

    SvaraRadera
  10. Min lillebror spelar fiol...

    Kanske dags att få höra er spela då?

    SvaraRadera
  11. Grejen är ju den att musik är utan tvekan livets tema. När själen vibrerar i livstonen sker något märkligt. Hud och hår reser sig precis som när man hör ett vackert stycket spelas med känsla. Huden är kanske människans viktigaste organ eftersom huden är lotsbåten som ser till att sanningens ljus transporteras in i oss och ut ur oss. När känslorna lär oss att flöda i kärlekens ljus skapas kontakt mellan källan och evigheten. Den källa som sover i kroppen och källan som kommer till oss från kärleken i musikens källa i evigheten. Då huden knottras skapas kontakt dem emellan och källan i vårt inre vaknar till liv.

    Därför tycker jag det är konstigt att passionen för musiken kan försvinna men passionen för det andliga växer sig starkare. Det är ju i grunden samma sak. Tack vare musiken sker kraftöverföringen utan ansträngning. Men om jag förstår dig rätt är det just bara fiolspelandet som kommit i skymundan. Musik som sådan sysslar du med eftersom du ordnar konserter osv. Men känslan i att själv utöva musik är enorm tycker jag och ger mig så mycket. Jag är väldigt levande när jag kommit hem på måndagkvällen efter repetitionen med stråkensembeln.

    Jag kan tänka mig att på grund av att passionen för musikutövandet dog så lades livstonen över på sanningsökandet via andlighet (med eller utan citationstecken). Jag kan tänka mig att skulle skapandet ske i olika ämnen blir sanningen så att säga uppdelad och skapandet omsätts med större bredd. Skrivande, spelande, uppvaknande, tecknande, skådespelande, dansande osv, osv. Då vi skapar med alla kroppens kanaler ki-as kroppen mycket kraftfullare och kunskapen som söks efter klingar skönare. Det är nåderikt och skådeplatsen för nåden är paradiset.

    Därför tror jag på att söka efter passionen igen. Det måste kanske inte vara just fiolspelande, men sök passionen via musik. Musik är ett mycket vitt begrepp. Hur skulle livet se ut utan musik. Den högsta passionen i livet flödar i takt med musiken. :)Det är upp till var och ens tolkning. Moll umgås med dur därför att de medverkar på samma skala. Dur och moll skapar disharmoni mycket riktigt men det fina med disharmoni är att flödet i disharmonin strävar mot harmoni. När skalans toner används åt både dur och moll skulle man kunna säga att livets toner används åt både gott och ont. Skalans toner/livets toner används åt både dur/gott och moll/ont. Tänk om det är så enkelt. När du tänker på ett mollackord tänker du inte på ondska utan bara på en klang som låter annorlunda än dur. När du tänker på ondska tänker du på något som skapar en reaktion och ett olustigt tillstånd inom dig. När du tänker på onskan försvinner glädjen. Det är ett läbbigt tillstånd som lägger sordin på all glädje och all kärlek. Mollackordet däremot klingar lite skönt nostalgiskt och får oss att tänka på stunder av glädje. Dur och moll är i sig endast följden av korta och långa tonsteg. Gott och ont är följden av korta och långa människor som inte kan förstå varandra. Tårar spills i onödan till Guds stora sorg. När korta och långa mått i människors värld ska mätas med varandra sker något underligt. Du och jag kunde inte komma överens om släktskapet mellan kort och lång. Du och jag såg inte att kort och lång är beroende av varandra. Någon kom på att längre var bättre än kort och skapade normer om korthet och långhet. När kort och lång separeras kan ärligt talat ingen musik skapas. När kort och lång separeras skapas inga mirakel utan klanglösheten skapar tomhet och rädsla och en känsla av att vi är bättre än dom. Hela saken går ut på att fundera ut vad jag ska göra för att komma tillbaka till klangen igen. Hur gör jag för att börja klinga igen, för att börja leva igen?

    Hur skapas klang om endas korta toner växer på mitt träd. Hur skapas klang om endast träd med korta toner finns där jag är. Hur vore det om vi ser till att skapa tillgång till både korta och långa toner. Jättebra! Nu har vi löst det hela. Det är bara att gå dit bort till de andra och hämta några långa toner. (Detta är samma som att fria till Kristus, eller ta emot Kristus inom sig och bli hel) Hmm. De långa tonerna undanbeder sig uppvaktning. Hmm. Ännu ett problem, varför gör de det?

    Deras hälsningsfras är inte samma och därför förstår de inte varandra. Frågan har fått ett nej och därför sker något som kännetecknar klanglösheten. Nästa gång tar du utan att fråga. Nu är nådlösheten ett faktum. Det nådlösa tillståndet är det icke paradisiska tillståndet lika livlöst som ett par rader av notpapper utan en enda not. Noter är som klanger från vårt inre och till vårt inre och livstonen inom oss är som kontexten runt noten. Den enskilda noten låter vacker och levande i sitt sammanhang..

    Ett annat perspektiv på gott och ont får man om man tänker på exemplet med fåraherden och vargen. Ur varje parts perspektiv så skulle ett dödande kunna rättfärdigas. Båda dödar för att försörja sin familj. Det är naturligt och har med överlevnadsinstinkt att göra. Att vi dessutom blivit desillusionerade och avskurna från livsklangen i universum är bara som att hälla bensin på elden.

    Det man skulle kunna kräva av en människa är ju ändå att hon ska tänka som en intelligent varelse. Men i dessa krigets tider verkar det inte som vi kommit särskilt långt i skapelseprocessen av oss själva. Troligen befinner vi oss fortfarande på det stadie när vi just har krupit upp på land, lärt oss att andas luft och att döda för att överleva dagen.

    Tonen som tar oss till himmelriket ligger just i den luft vi andas. När vi inser det blir andetaget otroligt viktigt för oss. Inte bara viktigt för att överleva utan också viktigt för att lära oss iscensätta det eviga livet inom oss. Skapelseprocessen är just där, just nu. Det är viktigt att förstå vad som mer ligger i andetaget än att luften ska nå lungorna och syrestätta kroppen. Tonen från skaparen själv kommer som en esoterisk vindpust och blåser liv i den gudomliga elden inom oss.



    Jag har faktiskt ingen aning om vart jag ville komma med detta inlägg men det bara kom ur mig och jag lät symfonin flöda som vanligt. Tack för det uttrycket Björn.


    Jag har deltagit vid ett eller två tillfällen på en Suzuki-grupp så jag har sett hur de lägger upp det, men jag minns inte riktigt. Var undervisar Eva Brogren någonstans? Göteborg hoppas jag. Jag kan ju också fråga här på vår musikskola för de har Suzuki för 5-7 åringar. Tack för tipset.

    Jennyli

    SvaraRadera
  12. Telluselle, det skulle vara mycket trevligt förstås :)

    SvaraRadera
  13. Jennyli!
    Tack för denna underbara ord-symfoni:)
    Med passion menar jag det som drar i en mest. Det är inte längre musiken. Visst älskar jag musik - just nu är jag inne i en Esbjörn Svensson Trio - period. Får inte nog! Och jag spelar fortfarande men det drar inte i mig. Att vara närvarande, att lyssna till lyssnandet, det drar ännu mer därför att det lyssnandet självt vibrerar av stillhet och ingenting är vackrare än stillhet.

    Kolla in Evas hemsida - http://www.evabogren.com/ -

    Telluselle och Jennyli
    Lade ner min hemsida där jag hade lagt upp lite inspelningar. Skall lägga upp dom igen när jag får tid. Skall också säga till när jag skall spela nästa gång. Det kan nog dröja ett litet tag ... men vem vet, det kanske blir snart!

    SvaraRadera