Detta påstående har väntat på att få talas om ett tag nu. Vad är lycka? Denna fråga är det många som i otaliga skrifter försökt att svara på. Det jag gör nu är att påstå detta enda. Lycka ÄR! Det enda som är, visar sig verka inom oss som verklig lycka. Verkar det inte inom oss, känner vi oss olyckliga. Vi känner oss olyckliga därför att vi inte ÄR. Det som inte är, talar inte, skriver inte, sjunger inte, spelar inte, målar inte, arbetar inte osv. Det som ÄR lycksaligör oss. Vad är då lycka, jo, allt som ÄR. Det som inte är behöver vi inte bry oss om. Ändå gör vi det varje dag. Vi oroar oss och räds för det som inte är och som vi tror talar till oss. Det som talar till oss då, är varken det som ÄR eller det som inte är, utan det tvivel som lär oss att tro på det som inte är.
Svart och vitt är bästa exempel. Vitt är alla färgerna i spektrat och svart är ingen färg. Sanningen om en enda färg i spektrat är att den ryms i den vita färgen. Skulle vi tala om det som inte är? Nej det är omöjligt, hur kan man tala om något som inte är. Svart är ändå en färg i våra ögon, därför tror vi på den. Olycka är ändå ett tillstånd i våra ögon därför tror vi på det. Slipa synen och du ska se att lycka är det enda som ÄR. Stäng porten till vakumet och se det som ÄR. Stäng porten till vakumet genom att först gå in dit och se att det inte finns något där. Se med dina egna ögon att vakterna utanför denna port, vaktar INGENTING! Skulle vi inte se vakterna utanför denna dörr vore vi heller inte rädda för mörkret.
Lycka ÄR och olycka är inte! Vad som händer när vi upplever olycka är att tvivlet på det som ÄR låser dörren till det som ÄR. Utanför det som ÄR lever vi inte och när vi inte lever lycksaliggörs vi inte heller. Vakumet som vi upplever skrämmer oss välsignade människor därför att vi kommit till jorden för att upptäcka sanningen om det som ÄR. Samtidigt stänger vi dörren till det som ÄR därför att vi inte kan se det med våra fysiska ögon. När vi tvivlar tror vi inte. När vi inte tror stänger vi dörren till det som ÄR. Tro öppnar dörren till lycksaligheten. Tro öppnar dörren till livet. Tro och du ska se att bakom den svarta dörren med de skrämmande vakterna finns INGENTING.
Tänk på hur det var när du som barn trodde att det låg ett monster under sängen. Varför? Jo för att det var svart och du kunde inte se. Mörkret skrämmer oss därför att vi inte kan se! Tänk om det är samma sak med ljuset, det som ÄR. Det skrämmer oss därför att vi inte kan se det med våra fysiska ögon. Vi tvivlar på det och stängs ute. Tro och du ska se! Ditt seende är nyckeln till livet, lycksaligheten och himmelriket. Vitt ljus innehåller allt som ÄR. Svart färg är ingen färg alls. Det som inte är, är inte och kan då inte heller kallas för helvetet. Vad som inte är, kan inte ha något namn. Inte heller används det som inte är för att straffa människor. Varje människa ÄR redan och lycksaliggörs redan utan att han eller hon vet om det. Varje människa lever redan det som ÄR. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Vad det handlar om är att sinnet lätt hamnar utanför medvetandets dörr. Att inte se kan vara som ett helvete (något annat finns inte) men den som inte ser är ändå i himmelriket, fullkomlig i sig själv.
Tro! och tanken övar sig på att se med hjärtat! Uppvaknande handlar om att se fullkomligheten i sig själv. Varje människa ÄR denna fullkomlighet i sig själv. När vi inte tror på det vågar vi inte se ljuset i oss. När vi inte vågar se ljuset i oss stänger vi med hjälp av tvivlet denna dörr. När vi endast ser svart omkring oss är det inte för att vi är utanför, utan för att vi inte ser ljuset. Tro, och du ska börja se! Det du ska tro på är dig själv och din egen fullkomlighet. Värmen vi alla söker och lyckan vi alla söker ÄR det enda tillståndet. Till detta tillstånd och i detta tillstånd är vi födda. Tvivlet lurat oss att inte se det. Börja tro på dig själv så ska du SE! Tro och du ska upptäcka sanningen om dig själv!
Lycka ÄR det som ÄR. Inget annat är, så varför tro på det. Släpp taget om alla rädslor, de är bara en illusion. När det vi är rädda för faktiskt inte finns, varför ska vi då vara rädda? Det vi är rädda för är tomheten, vakumet och det vi längtar efter är lycksaligheten och värmen. Vad vi inte förstår är att ljuset, värmen och livet hela tiden är HÄR eftersom det är det enda som ÄR. Det är bara vår syn det är fel på. Ta på andra glasögon och se det som ÄR. Genomskåda mörkret. Le åt dess meningslöshet och intighet. Det som inte är, har inget värde och inget namn. Låt oss en gång för alla se det som ÄR och genomskåda det som inte är. När vi genomskådar det som inte är, ser vi bara det som är. Det som inte är, uppehåller oss inte längre. Tack livet för att du ÄR i mig och tack Jennyli för att jag ÄR i livet. Tack för att jag ÄR. Livet är vackert!
Ja just det! Nu fick jag en ny ingång till begreppet tro. Du vet, jag skriver ju hela tiden om upplev-ANDE. Jag säger att det viktiga inte är upplevelserna eller upplevandet. Det viktiga och enda sanna är upplevandet. Och upplevandet ser man inte. Man kan inte ta på det därför att man ÄR det. Så vad jag egentligen pratar om är något jag tror på. Jag tror på upplev-ANDE. Jag tror på -ANDE.
SvaraRaderaTack för detta inlägg och denna öppning till ordet tro!
Javisst är "tro" något missuppfattats i många mått. När vi säger tro, då tror vi att det handlar om kyrklig tro, att tro Gud så som det står i bibeln. Sanningen är den att ordet tro skrämmer många. Det tror jag i alla fall. Vad bör man göra för att avdramatisera detta ord, tro?
SvaraRaderaJag tror också att det handlar om att våga, att våga tro på sig själv. Det är nog svårt att plötsligt börja tro på sig själv när vi lever i ett samhälle och i ett religiöst klimat som i århundrade eller årtusenden har tutat i folk att vi inte ska tro att vi är något. Skulle vi tro att vi är något ser ordningsmakten snart till att vi ändrar uppfattning och inrättar oss i ledet igen. Vill vi sticka ut då får vi ta konsekveserna. Dock vill jag tro att det har börjat ändra sig. Att tro har börjat bli heligt igen. Att tro är något att respektera, antingen man tror på sig själv eller något man gör, eller på Gud eller på människan eller på livet osv.
Tro är bron till lycksalighet och till att lyckas.
jennyli
Oj! Ett sånt underbart inlägg!!
SvaraRaderaJag läste detta i morse och återkommer till det nu. Du är något mycket mycket stort på spåren här, Jennyli.
Om vi ALLA skulle tro, skulle mörkret försvinna!
Denna sfär - vårt materiella universum - är en av många, och antagligen den mörkaste. I de första sfärerna existerar inget mörker.
Mörkret uppstår när vi tror vi är separerade! Vi lämnar det som skulle varit oss. I dess ställe inträder mörker.
Vi ser oss själva som objekt, separerade från andra objekt.
Vi tror att objekt är det som existerar. Det ENDA som existerar.
Då får vi en mörk rymd med objekt i. Den uppstår först då.
Om vi tror att objekt är det enda som existerar, måste vi tro på att det som är reellt (verkligt) är UTOM oss.
Mörkret vi upplever är vår ICKE-TRO, och mörkret upplevs som en realitet bara därför att vi bestämt att allt reellt är utom oss!
Ingenting blir ett objekt!
Vi IDENTIFIERAR oss därute, bland objekt, i mörkret!!!
Men "ingenting" är VI. Vi ska se mörkret och lysa upp det med oss själva. I vårt INRE.
Vi måste SE mörkret, utan rädsla.
Hjälp mig, nån.. det här är ENORMT!
Eller så yrar jag bara... :-)
Hej Perra!
SvaraRaderaDet är precis så som du säger om tro. Vi behöver en ny status för begreppet tro. Det ligger något omodernt i det och töntigt om du förstår mig. Det vi behöver är så att säga en upprättelse och en cool image för troendet.
Det här med sfärer som du talar om har vi varit inne på tidigare har jag för mig och det är något oerhört intressant. Men precis som då så vänder du på sfärerna i förhållande till mig, men jag vet inte om det spelar någon roll egentligen. Den mörkaste sfären är nummer ett (enligt mig) och den ljusaste är nummer sju, vilken vi själva lever i. Dock är mörkret i den första sfären så oerhört kompakt och mörkt att det ger återsken långt in i vår sfär. Det är därför som lidandet blir större eftersom mörkret inte hör till oss och det som inte är en del av oss skrämmer oss därför att vi ser det/uppfattar/upplever det utifrån.
Skuggorna lurar oss att tro att vi ser kroppen till det onda dock ligger det onda långt, långt utanför vår sfär. Det "onda" kommer aldrig över gränsen vid den fjärde sfären (vilken är den mest esoteriska sfären, det så kallade himmelriket). Döden ligger mellan slöddrets rike och vårt rike. Vad som lidandet handlar om är att vi vågar inte väckas till insikt om detta. När vi ser att ljuset är vår enda verklighet vad ska vi då vara rädda för. Nästa gång vi lever förstår vi kanske mer. När vi befinner oss i mittens rike, den fjärde sfärens evighet, himmelriket då ser vi allt klart. Vi ser baksidan och framsidan. Vi bevittnar livets höjdpunkt och lever på riktigt ett non-dualistiskt liv. Så länge vi lever här på den ena sidan lider själen därför att skuggorna skrämmer oss.
Det är först när skuggorna slutar att skrämma oss som kroppen till det onda dör för gott. Den kropp som bara var en illusion, som vi trodde fanns eftersom vi var rädda för den. Vad som händer när vi slutar vara rädda för den så kallade ondskan på andra sidan om den fjärde evighetens sfär (det som några skulle kalla helvetet) är att dessa sfärer upphör att existera. Sfär nummer ett, två och tre upphör att existera. De är bara som en dålig spegelbild av oss själva.
Då vi genomskådar denna spegelbild så ser vi ju att det är vi själva som står där, det är vi själva som skrämmer oss själva. Vad i hela fridens namn är detta? Vad sker då med sfär nummer ett, två och tre? De får en helt annan roll i vårt liv. Det mörkaste och tätaste vi har i vår värld tillhör moder jord, eller hur. Det som kommer sen är vattnet och det som kommer sen är luften. Tre element som ersätter helvetet. Många tror ju också att helvetet ligger i underjorden, så så var det med det. Hi hi. Det finns inget helvete bara moder jords varma omsorg om oss. Snacka om skillnad och om att vara lurad av kyrkan.
Den fjärde sfären var ju himmelriket och den motsvarar solens element som symboliserar Gud. Där Gud är är livets höjdpunkt, den mest esoteriska sfären av liv. Då är vi i hamn, eller?
De tre första och mörkaste/tungaste sfärerna som vi trodde var helvetet var i själva verket energin från moder jord, vattnet och luften. Den fjärde var gränsen mellan de mörka och ljusa sfärerna, himmelriket. Det som händer sen är att vi kommer in i den femte, sjätte och sjunde sfären, den ljusa sidan, där vi lever/ÄR. Den upptar vi i våra diskussioner jämt och ständigt och därför utelämnar jag den här tills vidare. Varje sfär är en motsvarighet i oss själva. De sju chakrarna.
Så det som du säger Perra är väl samma sak som jag försöker säga här tror jag. Det är ju detta som är så underbart hur vi breddar vårt synfält med varandras ord. Tack så hjärtligt för din kommentar. Återkom gärna!
Själv pluggar jag nu och har hyllmeter av böcker att läsa så därför är jag ganska tyst här och det gör mig lite ledsen att behöva dra mig tillbaka, men så är det ibland. Ni finns alla i mitt hjärta ändå.
Jennyli
Med anledning av Björns senaste inlägg och lycka återkommer jag hit. Tack livet för allt som ÄR. Det enda som är, är ursprunget och ursprungets frö finns i oss ständigt. Att vara till innebär att vara älskad av två parter, mor och far. Sann lycka är det enda som är, livet självt och sann lycka är värmen från sin mor och far. När vi tror att vi är separerade (precis som du säger Perra) från vår eviga mor och far upplever vi oss själva som i ett vakum skild från alla andra och livet självt. När vi förstår att vi inte är separerade från våra gudomliga föräldrar uppstår skapelseursprungets frö inom oss och börjar spira och leva. Seendet är vi här för att slipa. Sju leende ögon har vi på kroppen som vi ska lära oss att se med. Nu uppstår livet inom oss och vi känner oss inte separerade längre från det som ÄR.
SvaraRadera