onsdag 21 april 2010

Jorden vi ärvde

Det verkar som om den sista delen i trilogin ur "Evigheternas bok" är färdigställd. Sändebud till Jorden ligger fortfarande kvar på förlaget till försäljning och nu vet jag inte vad som kommer att hända med den sista delen och när det kommer att hända. Skeendet har sin gång och jag överlämnar totalt till universum att visa mig vägen i detta. Ska jag sammanfatta min resa under de här fyra åren så är tiden mer än oväsentlig. Dock är vi vana att uppfatta allt i tid så därför gör jag det. De redan klara och tryckta upplagorna av Gud har en plan och Sändebud till Jorden kommer så som jag tror att vänta tills den sista trillingen, Jorden vi ärvde, är född innan de börjar att leva sitt liv. Varför har jag annars skrivit dessa böcker om läsandet av dem inte tar fart. När jag ser på det så är det en omöjlighet att böckerna ska komma att stå i lådor här hemma hos mig. Det var inte därför jag utsågs att skriva dem.

Däremot kan kanske kroppen bli annorlunda. När skeendet sker så kanske samtliga böcker trycks i en samlingsbok. Nu dröjer det säkert minst ett år innan det sker, om det blir så. Nu snurrar det inte så mycket i alla fall. Jag upplever det inte så därför att vad jag har gjort under den här tiden är att ha tagit mig ifrån hjulets yttre kant där det snurrar som fortast, till navets absoluta mitt där det inte snurrar alls. Det är en något konstig känsla av intighet och tomhet. Jag skulle även kunna säga att det finns en känsla av trötthet och lesshet på allt andligt sökande. Det har varit en tid nu där jag rensat bort alla andliga grupper på facebook till exempel, jag vänder bort blicken när jag ser reklam för olika kurser i meditation, mediala rådgivningar mm. mm. Allt som har med sökande att göra, allt som har med att befinna sig någonstans längs en av ekrarna i hjulet är jag mätt på. Böckerna kom till och jag kom till samtidigt. Här är allt lugnt medans allt snurrar runt omkring mig. Om jag blundar slipper jag att se det och då slipper jag också bli yr i huvudet.

Dock kan jag fortfarande känna en tillfredsställelse av att utforska denna stillhet och detta absoluta som jag upplever att jag befinner mig i nu. När skeendet sker runt omkring mig står jag kvar och känner tillförsikt till att livets mirakel dras till mig. När jag står still dras kompisar, kollegor, livskamrat och familj mot mig. Då jag också snurrade runt så kanske vi aldrig möttes därför att vi befann oss på olika ekrar i hjulet. Nu har jag bara att vänta på att skeendet ska ske. Nu har jag bara att vänta på att Evigheternas bok skall uppenbaras i varje människas hjärta. Nu har jag bara att vänta på att alla lär sig läsa Evigheternas bok som står skriven i sitt hjärta. Nu har jag bara att vänta på att kunskapen och sanningen kommer att växa på alla de grenar som vi människor är. Sanningen är att för att kunna känna igen livets träd behöver vi känna igen oss själva som en gren på detta träd. Här och nu ska kunskapen blomma och små söta frukter väntar på att få plockas.

Skeendet sker och kunskapens frukt måste plockas och ätas. Så som kunskapens äpple en gång plockas och äts. När vi sätter tänderna i kunskapens frukt för andra gången ler vi igenkännande, men den här gången skäms vi inte för de vi är. Den här gången skyler vi inte våra kroppar med kläder därför att vi skäms för vår nakenhet. Den här gången ler vi igenkännande därför att kunskapen om oss själva är så åtråvärd. Fröet som ligger dolt inom oss kommer att slå rot och när det växt upp kommer det att blomma och när det blommat och befruktats av lilla fågel blå kommer det att bli en frukt i vilken vårt inre barn ligger. När barnet fötts och växt upp kommer Kristus eller jungfru Maria att kyssa det eller sätta tänderna i det och med kyssen införlivas det heliga bröllopet. Nu blir vi hela och vi inte bara ser vår gudomlighet utan blir gudomliga igen. Vi återförenas med vår själsfrände. Brudslöjan vi bar vid bröllopet blir nu en kokong, en boning där vi kan transformeras. När vi lämnar kokongen och vecklar ut våra vingar är vi svaret. När vi lämnar kokongen på marken och lyfter så är vi svaret på frågan. När vi kommit ut ur kokongen är vi fria! När vi är fria kan vi vandra ut ur vetenskapens kruka och lämna fiskarnas tidsålder. När vi lämnar krukan ser vi vem som håller krukan i sin hand - Vattumannen. När vi lämnat krukan ser vi sanningen om Boken med alla blad. När vi ser krukan ligga kvar på marken kan vi bara konstatera att krukan blivit för liten. Vi har växt ur den. Från och med nu ämnar vi växa utan begränsning. Nu verkar krukans kraft inte längre på oss. När kraften från krukans vägg är borta kommer expansionen att ske snabbt. Halleluja sister, Halleluja brother!

Samsandets tid har börjat!

2 kommentarer:

  1. Grattis Jennyli;

    att du gått i mål....
    del-mål....
    på väg mot nya mål...

    Grattis till att du hamnat i tomheten - i mellanrummet!

    Det jag kom att tänka på, när jag läser ditt inlägg, är att den känsla du kallar tomhet och intighet.....hur den lätt kan förväxlas med depression. När det kanske mest handlar om en sorg att det jag haft som uppgift nu är klart....är fullbordat....och jag vet inte längre vad jag ska skapa. För när jag inget gör känns det som jag inte finns.....eller kanske mer; inte ha anledning att få finnas?

    Och utan krukan kan det kännas väldigt ensamt, otäckt och alltför fritt - ingenting att hålla sig i. Den friheten vi alla söker men som skrämmer oss så...., den friheten som gör oss så ensamma. Stillheten i mitten av hjulet är vi så ovana med att den skrämmer oss trots att det är den vi hela tiden velat dit. Men som du säger, när vi vågar vara kvar där....då kommer allting till oss.

    Såsom i himmelen så ock på jorden!

    Allt är väl
    Barbro

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket Hope. Uppvaknande, uppstigning och utveckling är ofta en ensamhetens resa. Ju "längre" vi kommer desto ensammare. Behovet av att hålla fast vid något gör att få vill gå vidare. Det lustiga är ju att ju fler som går desto fler finns att hålla fast vid utanför krukan. Så det visar sig nog att det så att säga finns en kritisk massa. När tillräckligt många kommit ur krukan så drar de med sig resten av bara farten.

    Ja visst är tomhetskänslan tillfällig. Så klart kommer det att fyllas av nya uppdrag och uppgifter... skeendet måste ske fortfarande, så det är som du säger ett delmål.

    Ja visst är det motsägelsefullt att friheten skrämmer oss. Jag vet att jag i någon av mina böcker har en liknelse med en insekt i en burk. När vi sticker ner en pinne i burken för att befria insekten, då viker den hela tiden av mot ett annat håll för att undvika den stora "faran" som "hotar" den. De tror att pinnen kommer för att skada dem när den i själva verket är vägen ut ur burken. Pinnen är för insekten som Gud är för oss. När Gud sträcker ut en pinne för oss att klättra upp på, då viker vi av därför att vi tror att en fara hotar. Bäst att gå tillbaka där det känns tryggt och vant att vara. Så är det med oss människor, för det mesta.

    Därför behöver vi vakna till insikt först, innan den vägvisande pinnen från Gud kommer. Vi behöver bli slipade att se. Det är förstås det som mina böcker gör. De är den slipsten som får synen att slipas. När synen slipas så kan vi tyda kunskapen och sanningen som står skriven i vårt eget hjärta. Vi tyder körsången inom oss och vi lär oss sjunga med...

    Snart har vi en oändlig och gudomlig kör att delta i där utanför krukan. Den som inte vill vara med där utan hellre sitter kvar i krukan älskar kanske kvarsittning mer än att tillsammans med klasskompisarna gå ut på en rast som aldrig tar slut.

    Tack för din kommentar Hope och ske din vilja

    SvaraRadera