Jag vill gärna dela med mig av ett kapitel ur min nya bok Maia Aela – Flickan från planeten Akleja, som jag håller på att skriva just nu. Det här kapitlet skrev jag i går och är alltså det sista än så länge. Jag är själv lika nyfiken på fortsättningen som jag hoppas att ni också kommer att bli. Håll till godo!
Meu
Indra och Per älskar sin dotter väldigt mycket och ibland oroar de sig för hur hon ska klara sig ekonomiskt. Maia tar ibland livet allt för lätt och har för stor tillit tycker de. Hon har otrolig talang för konstnärliga yrken och är lite av en globetrotter i den andliga världen, samtidigt som hon är lite av en bohem i den fysiska världen. Hon tar dagen som den kommer och lever på tillfälliga jobb och vikariat. Ingenstans har hon känt sig hemma och har hela tiden sökt sig vidare. Men nu börjar hon förstå hur hon skulle försörja sig. Maia ska bli författare och leva på att skriva. Hon vet att bara en bråkdel av alla författare kan leva på sitt författarskap. Därför förstår hon mycket väl vilka oddsen är. Indra insåg tidigt att Maia Aela var ett speciellt barn och uppmuntrade henne alltid att följa sina drömmar och sitt hjärta. Maia läker människors själar och det gör henne lycklig.
Tidigare mötte hon varje människa en och en och följde dem på deras Kontikiresa. Men nu får hon möjlighet att följa miljoner människor samtidigt på deras Kontikiresa. Maia förstår hur fantastisk den tanken är, att ge ut sina anteckningar i en bok. Utom alla tvivel står det klart för henne vad hon måste göra. Maia kramar sin kudde och somnar med en övertygelse starkare än någonsin tidigare.
Män och kvinnor velar omkring i kvällningen utan varken mening eller mål. Människorna som Maia ser framför sig irrar omkring som om de inte vet vart de ska ta vägen. Husens fasader reser sig högt upp och är gråa till färgen. Nog för att de en gång i tiden hade begåvats med vackra färger, det kunde Maia se. Men nu tonas allt ner av den täta smoggen och tidens tand som har lagt ett lager av damm och smuts på de redan väderbitna husen. Människorna tycks också ha fått sin dos av tidens många umbäranden.
Egentligen vill hon inte alls vara på den här platsen men på något sätt vet hon att det är vad hon måste. Människor mumlar, bilar brummar, hundar skäller, hönor kacklar och gatuförsäljare vrålar. Svårmodet känns i hela Maias kropp. Men varför är jag här? tänker hon. Snart börjar människorna rusa allt fortare, marken skakar och det mullrar som om en stor lastbil närmar sig. Alla verkar veta vad som händer utom jag, tänker hon. Människorna rusar bort från gatorna och försvinner som små möss in i alla skrymslen och vrår.
Nu ser Maia hur väggarna runt omkring henne börjar rasa. Mitt på torget står hon och ser hur väggarna sjunker mot marken. Hennes första reaktion är att hon också vill springa och gömma sig precis som alla andra. Utan att tänka springer hon mot en dörr eller egentligen en stor port. Väl framme har porten blivit en liten dörr och när hon försöker gå in i den har den sjunkit ner i marken så långt att det är omöjligt att komma igenom. Hon tvingas stå kvar ensam på det stora torget. Skräcken börjar gripa tag i henne samtidigt som världen rämnar runt omkring.
Människorna hade flytt men Maia står kvar ovetandes om vad som skulle ske. Under rasmassor och damm förnimmer Maia en liten rörelse och kroppen skälver till. Ikaros flög för nära solen och brände sig. Här har någon gått för nära husväggen och klämts under sten och grus. Men kroppen rör sig och är vid liv. Maia skymtar en linnefilt med rosa inslag under dammet och nu hör hon även da da da da da. Reaktionen blir omgående. Hon rusar fram och plockar bort stenarna. Det är ett litet barn. Maia känner igen barnet men kan inte placera det. Försiktigt tar hon upp det i sin famn och lägger sin kind mot dess panna för att trösta.
När hon känner livet fylla henne till bredden av kraft förstår hon att barnet inte bara är vid liv utan mår utomordentligt bra. Hon fylls av liv ifrån barnet. Allt verkar få en ny lyster runt omkring henne. Den grådaskiga kvällen blir plötsligt en strålande solskensdag och rasmassorna runtomkring henne förvandlas till ett underbart paradis med små gräsbeväxta kullar med blommor och stenar. Längre bort växer träd och fåglar kvittrar samtidigt som de leker i de små vattenpölarna. Solen värmer skönt och luften är alldeles klar och underbar att andas. Tanken på att det nyss hade varit mörkt, tjockt med damm och avgaser och fullt av gråa hus, var befängd.
Husen hade rasat och förvandlats till ett paradis och här sitter Maia med ett lyckligt jollrande barn i famnen. Egentligen kunde det inte bli bättre, förutom att hon gärna vill veta vems detta barn är och hur hon hade hamnat där. Hon hann inte mer än tänka den tanken innan en barsk röst hördes.
– Hej, du där! Låt bli mitt barn.
– Åh förlåt, jag ville bara hjälpa flickebarnet. Jag såg något som rörde sig och var rädd att någon hade skadat sig.
Maia är precis på väg att räcka fram flickan till den främmande mannen när hon tittar upp på honom och märker något besynnerligt. Huvudet på den som talar är tomt. Det finns inget ansikte. Mannen kan tala, gå och gestikulera med armarna, det ser Maia, men där huvudet sitter finns inget ansikte. Förskräckt tar hon ett stadigare grepp om flickan och vänder sig lite bort så att mannen inte kan ta flickan ifrån henne.
– Få hit henne nu! Säger mannen lite mer upprört.
– Hur kan jag veta att du verkligen är far till det här barnet? Till råga på allt vill du inte visa mig vem du är. Oärlighet kan ta sig många uttryck min gode man! säger Maia. Tala om vem du är och jag ska överväga om du får flickan eller inte.
Nog för att Maia inte kan se vem mannen är, men hon känner djupt i hjärtat och själen att vare sig hon eller flickan vill ha med honom att göra. Mannens kaskader av ord och argument saknar fullkomligt betydelse så länge han inte vill visa sitt ansikte och sitt sanna jag för Maia. Den synliga delen av honom liknar vilken människa som helst, men ansiktet skulle avslöja honom. Maia undrar varför han vill dölja sig för henne. En lurendrejare är vad han är, tänker hon. Mannen kommer inte att få ta barnet ifrån mig. Antingen hittar jag flickans mamma eller så behåller jag henne själv. Äpplet faller inte långt ifrån trädet så hon borde vara här i närheten någonstans. Kanske hon flydde med resten av folket när staden rämnade.
Rätt som det är ser hon hur människor reser sig upp ifrån marken, som om de kommer från jordens inre och kläcks till en ny värld. Maia kan inte tro sina ögon. Människor av alla slag får plötsligt liv och sträcker sig upp mot en solklar himmel, samtidigt som de badar fötterna i de glittrande vattenpölarna. Innan Maia vet ordet av så har himmelen fyllts av små blåa fåglar. Det är glänsande blå kollibris. Till sin förvåning landar en kollibrie på en människas huvud. Den tippar sitt huvud framåt som om den vill kyssa människan i pannan och då faller en liten droppe från fågelns huvud ner i pannan. Ett violett skimmer sprider sig från pannan och ner till magen samtidigt som vattnets glitter stiger upp ifrån fötterna till samma plats.
Det här är ju magi, tänker Maia. Människorna som genomgått denna magiska behandling vänder sig plötsligt mot Maia och ler. Människorna som inte hittat en vattenpöl att tvätta sina fötter i har inte heller fått en kollibrie. Det verkar vara ett schema som måste följas i en viss ordning. Många blickar har nu vänts mot Maia och en del har börjat röra sig i riktning mot henne. Den anonyma skuggmannen finns där någonstans men Maia tar ingen notis om honom. Människorna blir fler och fler och nu har den första nått fram till henne. Det är en kvinna. Hon ställer sig vördnadsfullt framför Maia som fortfarande bär på det lilla barnet. Kvinnan knäböjer framför henne och lägger sitt huvud mot marken och mumlar en lång harang med ord som Maia inte förstår.
Till slut säger kvinnan tack och ställer sig upp igen. Ordet tack kunde Maia förstå. Så konstigt det är allt det här, tänker Maia. Folk faller ner i stora horder runtomkring henne och för en kort stund känner hon sig som Jesus Kristus själv där hon står. Men tanken slår henne nu att det måste vara barnet de dyrkar. Plötsligt hörs hela folkmassan säga:
– Pie Jesus, Pie Jesus, Pie Jesus.
– Meu Jesus, Meu Jesus, Meu Jesus, hör hon sig själv säga.
Varifrån fick hon de orden. Meu Jesus är inget ord hon har hört tidigare. Meu Jesus låter i Maias öron som Min Jesus. Maia undrar varför hon hade sagt så? Kanske trodde hon att människorna ville ta barnet ifrån henne. Meu Jesus skulle kanske vara ett sätt att värja sig mot den stora folkmassan som trängde sig allt närmare. Mitt i det ljuvliga landskapet som känns så behagligt växer en ny känsla fram. Maia känner sig trängd. Även om människorna bara menar väl så är det trycket från mängden som hotar henne. Den lilla bebisen börjar kännas väldigt tung och svetten lackar i pannan. Solen gassar fortfarande från en klarblå himmel. Ju fler människor som ser på Maia och närmar sig henne, desto tyngre blir barnet. Det är mycket konstigt det här! tänker Maia. Det är som om barnet får näring av människornas uppmärksamhet.
Samtidigt som den sista av människorna har vänt sig mot Maia och barnet, släpper hon taget om det växande barnet. På marken märker hon att barnet blivit lika stort som henne själv. Människorna har samlats i en ring runt de båda och nu ser hon att barnet som hon trodde var en flicka, är en pojke med långt vackert brunt hår.
– My God! Tänker Maia. Det är ju verkligen Jesus. Mannen som står bredvid henne är svept i samma beigerosa tygstycke som barnet i rasmassorna hade. Vackrare människa har Maia sällan skådat. Vackrare människa hade Maia aldrig skådat, om sanningen ska fram. Marken började gunga under henne och hon trodde att ytterligare en jordbävning var på väg. Men nej, det var hennes egen kropp som skälvde av upphetsning. Människorna låg på marken i bön. Hon ville instinktivt själv falla till marken i bön och vördnad inför uppenbarelsen framför henne.
– Kära Maia, sa mannen med mild röst. Meu Jesus tackar dig för de magiska orden. Meu Jesus känner jag igen och får livskraft ifrån. Meu Jesus erkänner mig. Meu Jesus talar till mig som om jag vore du. Maia, jag är du och du är jag. Meu Jesus betyder att du erkänner det lilla försvarslösa barnet och skyddar det med ditt liv. Folkets uppmärksamhet fick mig, eller oss, att växa. Först var jag en flicka. Du är ju en flicka! Som vuxen blev jag en man för att du och jag ska bli ett. Tillsammans blir vi den helhet som du har sökt efter hela ditt liv. Förstår du?
– Nej inte riktigt, säger Maia. Allt det här känns väldigt konstigt om jag ska vara riktigt ärlig. Hur kan du vara jag? Och vilka är alla de här människorna och varifrån kom alla fåglarna och vart tog alla husen vägen. Egentligen känns hela den här världen konstig.
– Maia, först och främst vill jag att du ska veta en sak. Tiden för världens undergång närmar sig. Men det är inte en undergång i den dystra bemärkelse som ordet antyder. Du har fått se vad som kommer efter fallet. Människans kristallklara vattendrag ska ge henne liv samtidigt som den grönskande jorden och den tindrande solen ger henne näring och kraft att leva. Luften är ren och välgörande för lungorna att andas. Själen blommar likt tusenskönorna på den här ängen. Själens blomning lockar till sig lilla fågel blå som kommer från paradiset. Han kommer med nektar från evighetens blommor och lockas av tusenskönorna på Moder jord. Han landar på människornas huvud och befruktar dem med gudomlig nektar.
– Varje människa som blir befruktad vyssjar snart ett barn i sin famn. Förstår du Maia? säger Jesus. Varje människa som blir befruktad av lilla fågel blå ska snart bära frukt. Människornas frukt är ett litet människobarn. Människobarnet är världens skönhet och kreativitet. Människobarnet inom varje människa är sanningen om det gudomliga livet som vaknar. Tids nog kommer du att förstå det här bättre, kära Maia. Först och främst ska du komma ihåg att välkomna mig som din tvillingsjäl. Människors inre gudomliga barn, växer till sig och blir så småningom deras tvillingsjäl. De två kommer att förenas och bli ett med varandra. Människan blir hel. Sanningen är den att jag är alla människors tvillingsjäl. Det var därför som alla människor vände sig mot oss efter att deras blomma befruktats av lilla fågel blå. Så småningom kommer du att förstå.
Jesus räcker fram sin hand mot Maia och hon tar den i sin. Nu vandrar de tillsammans därifrån. Vackrare horisont har Maia aldrig skådat. Tro, hopp och kärlek spirar i Maias hjärta. Allt är mycket, mycket gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar