söndag 15 mars 2015

Brev från en läsare i oktober 2014, och mitt svar till henne


Jag har tagit bort delar som är allt för privata, och lagt till lite i efterhand som kan vara intressant, t.ex. episoden om ”Utteros” och episoden om hur mitt liv vävs samman med Maias, på ett sätt som gör att jag ibland har svårt att se vad som är vad. Jag skriver inte ut läsarens namn eftersom jag inte tillfrågat henne om det är okej. Det kanske jag gör i efterhand i så fall.

 

Hej Jennyli!
Nu har jag läst din spännande bok Maia Aela. Jag kommer att läsa om den igen snart, för det känns som jag behöver smälta den lite, och sedan läsa om den. Det dyker upp så många frågor i mitt huvud och så klart ska du bara svara på dem om det känns så. Har du haft en syster (på jorden i detta liv) som har försvunnit? Är Ernesto pappa till din lille, fine pojke? Är din pappa lika öppen som din mamma?

Egentligen borde min första fråga vara, är något i boken uppdiktat eller är Maia Aela synonym med dig? Boken ger mig så många frågor, det känns som tusentals men jag ska hejda mig lite. Det är härligt med en bok som sätter igång ens tankar. Du har en fortsättning som ska ut snart, var det så? Den måste jag ju läsa.

Finaste vän!
Tack för att du ville läsa min bok och för ditt fina mail. Det känns gott att den har väckt så många frågor. Som jag skrev till din man så är det livsviktigt att få feedback, just därför att man behöver veta att man är på rätt väg. Jag hänvisar också till mitt svar på din mans brev. Svaret blev långt, och då kan jag ge dig andra svar här. Jag förstår långt ifrån allt, utan lär mig fortfarande så klart. Din man verkar vara väldigt insatt, kanske mer än jag. Därför gav det mig ytterligare förståelse för vem jag är, och varför jag är här. Jag vet det egentligen, men det är ibland mycket tufft att leva, med olika prövningar, att man undrar.

Jag har alltså förstått i efterhand att Maia på många sätt är jag själv. Jag har sedan barnsben vetat att det finns något mer, att vi reinkarnerar. Jag började tidigt med healing, så fort jag hörde talas om det, då kändes det rätt. Jag vet att jag i tonåren gav healing till min katt, som verkade väldigt sjuk i någon slags frossa. Han lugnade sig och blev som vanligt. Jag visste att jag gav healing, men jag visste också att något saknades. Jag förstod att jag gav av min egen energi och att det var fel.

Vid ett annat tillfälle, som ganska stort barn, tänkte jag att det vore häftigt att skriva med automatisk skrift. Det var en stark känsla. Ibland hade jag lite magiska ritualer för mig, mest på skoj men ändå. Jag gjorde vid några få tillfällen spontana astrala resor, och ut ur kroppen upplevelse. Det senare var inte något märkvärdigt. Bara att kroppen rörde sig snabbare än själen. Jag kände att de separerades helt enkelt. Den astrala resa jag var med om var väldigt kraftig och skrämde mig lite, därför stannade den av tror jag. Då var jag tjugo år. Sen har livet rullat på och i vuxen ålder har jag börjat söka efter sanningen, om vad som är meningen med mitt liv: jag började bli redo att ta tag i mitt uppdrag. Jag mådde sämre och sämre själsligt, och till slut skrek jag rakt ut i kosmos att NU ville jag ha svar. Jag ville inte vänta längre. Då började saker hända rätt snabbt.

Jag hade för flera år sedan varit i kontakt med inkaindianernas kunskapstradition och lärt mig om deras syn på de levande energierna och hur man använder dem. Det saknades en tredje kurs för att denna kunskap skulle bli komplett, så långt det gick just då. Efter mitt rop, damp det ner ett mail om att den tredje kursen skulle hållas och jag gick den. Sen ville mamma gå till ett medium och jag följde med. Då sa hon till mig (mediet) att alla i andevärlden vände sig till mig direkt. De brydde sig inte om mediet. Hon fick jobba med att stänga ner mitt system först innan de vände sig till henne. Alltså blev jag medveten om att jag kunde ta kontakt själv. Veckan efter detta så ville jag prova om jag kunde kontakta min mormor på andra sidan. En kväll fick jag en stark ingivelse att göra detta. Jag satte mig ner med papper och penna och en kraft tog omedelbart över min arm, och skrev stora bokstäver på pappret.

Det var ett namn: min låtsasmammas namn. Hon låg på sjukhus svårt sjuk i cancer, på sitt yttersta. Det var en chockartad upplevelse eftersom jag förstod att hon förmodligen gått vidare, samtidigt som känslan att kontakten fungerade var så häftig. Hon skrev en mening (två ord) om och om igen: "Tro härifrån" upprepade hon flera gånger. Jag tolkade det som att hon trodde på ett evigt liv, ifrån den sida hon nu befann sig på. Hon trodde inte på ett liv efter döden, så länge hon var i livet. Hon dog ett dygn senare, och förmodligen gick hon över för att känna in, innan hon vågade släppa taget.

Sen har texterna flödat, och så även den inre kommunikationen med evigheten. Jag fick till mig så mycket kunskap att jag inte visste hur jag skulle tolka det. Det tog lång tid att förstå. Stundtals trodde jag också att jag kanske hade blivit ”galen”. Jag hade ju själv jobbat med människor sjuka i schizofreni. Jag hörde ju ibland röster som tankar inom mig och den där kraften som tog tag i mig, var ju märklig. Men just det faktum att jag kunde tänka så rationellt om mig själv, gjorde att jag förstod att jag inte var sjuk. Jag ställde många frågor och fick svar: alltid bara universella frågor och svar. Om jag frågade om personliga saker, kom alltid universella svar. Vi måste lösa våra "problem" själva. "De" kan inte ge oss några lösningar. Lösningarna kommer ifrån oss själva. Vi får erfarenheter och upplevelser som hjälper oss att ta beslut. Det fick jag ju förstå, och det får jag fortsätta att förstå hela tiden. Det finns inga ”quick fix”.

Ibland fick jag till mig väldigt konstiga saker som jag inte förstod, då kunde jag strax efter få en erfarenhet i livet som gav mig svar. Jag fick alltså möjlighet att koppla ihop det fysiska livet med det eviga (på ett symbolplan). Det växte fram. Ett exempel på det är att min låtsatsmamma sa (ifrån andra sidan) väldigt tidigt till mig att jag skulle få ärva ett guldhalsband, eller ett gyllene halsband. Jag gick i många år, tror jag, och väntade på detta. Men när jag i min kosmiska utbildning kom fram till kunskapen om den gyllene porten i halsen som leder in till himmelriket i hjärtat, då förstod jag plötsligt att detta var halsbandet som hon ville ge mig, det gyllene halsbandet runt min hals, en hel port som vi just nu står inför att öppna – ett livsnödvändigt skede i mänsklighetens historia. Allt i det eviga livet läggs fram med vårt språk och verkar som symboler i vårt medvetande för det fysiska livet vi lever här.

Ett annat exempel var att jag i ett tidigt skede fick veta att jag om åtta år skulle flytta till ”Åtterås” (som jag tolkade det) och arbeta med indianerna där. Vid den tiden fanns leklandet Fun City och där arbetade indianer från Nordamerika. Jag trodde att man menade dessa. När åtta år hade gått, då gav jag ut ”Maia Aela”. Hon bor i ”Utteros” och hon samarbetar på ett mycket djupt plan med indianerna. Så där har det hållit på.

Själv känner jag att det är det eviga livet som är det sanna livet. Det fysiska livet är ”bara” en yttring och manifestation av det eviga. Dock inte att förakta därför att vi här har möjlighet att uppleva livet, med alla dess känsloaspekter och sinnesaspekter. Men när vi kan förena dessa två, då har vi nått fulländning. Då kommer det eviga livet igenom tidens slöja och mirakel sker. Mirakel!

Tyvärr tror jag inte att jag gör sådana inre resor som Maia gör, tillsammans med någon annan: eller kanske, helt oplanerat i så fall. Det har hänt att jag mediterar tillsammans med någon, ofta på distans, och då får jag inre bilder som kan ge ledtrådar. Bara under de senaste veckorna har jag förstått att mina böcker, främst Maia Aela, är en vägledning till mig själv. Boken kommer först, sen sker det med mig. Alltså är detta förfarande något som håller på att utvecklas hos mig. Faktiskt nu när jag pratar om det så förstår jag det (okt. 2014). Nu, fyra månader senare förstår jag att det också kan vara tvärtom. Saker sker i mitt liv först, för att ge mig stoff till boken, innan Maia upplever det: ibland dock bara som en tanke. Bokens och mitt liv vävs samman på ett intrikat sätt, vilket kan vara väldigt frustrerande för min del. Ibland undrar jag vad som är Jag, och vad som är Maia.
Andra saker har jag sett, men just detta med de själsliga resorna hade jag inte sett. Så tack min vän för att du frågar. Dialogen med varandra är minst lika viktig som den med andevärlden.

Jag är övertygad om att din själ kommer ifrån en annan värld, ingen tvekan om den saken vännen! Det är så fint att vi har möjlighet att sammanknytas över hela vårt land. Det ger en styrka och en trygghet. Jag är så tacksam för er alla. Ni är mina systrar och bröder.

Och Ja, jag har en fortsättning helt klar på min dator som heter ”Maia Aela – Mästarstenen och de sju gudinnorna”. Nu väntar jag bara på finansiering. Jag ska söka lite fler lokala stipendium. Än en gång tack för ditt brev.

Många varma kramar
Jennyli




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar