En liten inblick i den historiska utvecklingen av "autenticitetens" ideal från början av 1700-talet. Det som följer nedan är ett utdrag ur "Det mångkulturella samhället och erkännandets politik" av Charles Taylor.
"Ett sätt att beskriva dess utveckling är att se hur det utgår från 1700-talsföreställningen att människor är begåvade med en moralisk känsla, en intuitiv känsla för vad som är rätt och fel. Det ursprungliga syftet med denna lära var att bekämpa den konkurrerande uppfattningen, att kunskap om vad som är rätt och fel var en fråga om att beräkna konsekvenser, särskilt sådana som hade med gudomliga belöningar och straff att göra. Idén var att insikten om vad som var rätt och fel inte var en fråga om torr beräkning utan var förankrad i våra känslor. Moralen har på sätt och vis en inre röst.
Föreställningen om autenticitet utvecklas ur en förskjutning av den moraliska tonviketn hos denna idé. Den inre rösten var ursprungligen viktig därför att den säger oss vad som är det rätta att göra. Att var i kontakt med sina moraliska känslor har här betydelse som ett medel för målet att handla rätt. Vad jag kallar en förskjutning av den moraliska tonvikten sker när att vara i kontakt med sina känslor får en självständig och avgörande moralisk betydelse. Det blir något som vi måste uppnå om vi ska vara sant och fullt mänskliga.
För att inse vad som är nytt här måste vi se analogin med tidigare moraluppfattningar, enligt vilka människan uppnådde sitt fulla vara genom att stå i förnbindelse med någon källa, till exempel Gud eller det Godas idé. Men nu finns den källa vi måste knyta an till djupt i vårt inre. Detta faktum är en del av den moderna kulturens massiva subjektiva inriktning, en ny form av inåtvändhet, där vi kommer att uppfatta oss själva som varelser med inre djup. Denna idé att källan finns i vårt inre utesluter till att börja med inte att vi står i förnbindelse med Gud eller Idéerna; det kan betraktas som vårt riktiga sätt att förhålla oss till dem. Det kan i viss mening ses som en fortsättning och intensifiering av den utveckling som inleddes med Augustinus, som menade att vägen till Gud gick genom vår egen självinsikt. De första varianterna av denna uppfattning var teistiska, eller åtminstone panteistiska.
Den filosofiska författare som mest bidrog till att åstadkomma denna förändring var Jean-Jacques Rousseau. Jag anser inte att Rousseau är viktig för att han inledde förändringen, utan jag skulle snarare vilja påstå att hans stora popularitet delvis har sitt ursprung i att han artikulerade något som på sätt och vis redan ägde rum i kulturen. Rousseau främställde ofta frågan om moral som att vi följer en naturens röst inom oss. Denna röst dränks ofta av de lidelser som väcks av vårt beroende av andra, där den viktigaste är l´amour propre, eller självkänslan. Vi vinner moralisk frälsning om vi åter kommer i autentisk moralisk kontakt med oss själva. Rousseau ger till och med ett namn åt den intima kontakt med en själv som är mer grundläggande än någon moraluppfattning och som är en källa till sådan glädje och förnöjelse: "förnimmelsen av tillvaron".
Autencitetens ideal ställs i centrum genom den utveckling som vidtar efter Rousseau och som jag förbinder med namnet Herder - än en gång som den som först artikulerade idealet snarare än skapade det. Herder förde fram idén att vi alla har ett eget sätt att vara mänskliga på: varje person har sitt eget "mått". Denna idé har grävt sig mycket djupt in i det moderna medvetandet. Det är en ny idé. Det finns ett visst sätt att vara mänsklig på som är mitt sätt. Jag uppmanas att leva mitt liv på detta sätt och inte efter mönster från någon annans liv. Men detta ger ny vikt åt föreställningen om att vara trogen sig själv. Är jag inte det missar jag poängen med mitt liv.; jag uppfattar inte vad det att vara mänsklig betyder för mig.
Detta är det mäktiga moraliska ideal som har lämnats i arv till oss. Det ger moralisk vikt åt ett slags kontakt med mig själv, med min egen inre natur, som riskerar att gå förlorad, delvis genom trycket från en yttre likriktning men också för att jag genom att inta en instrumentell attityd till mig själv kan ha förlorat förmågan att lyssna till denna inre röst. Det förstärker i hög grad betydelsen av denna självkontakt genom införandet av egenartens princip: alla våra röster har något unikt att säga. Inte nog med att jag inte ska låta mitt liv formas efter den yttre likriktningens krav; jag kan inte ens finna mitt livsmönster utanför mig själv. Jag kan bara finna det i mitt inre.
Att vara trogen sig själv betyder att vara trogen sin egenart, som är något bara jag kan artikulera och upptäcka. När jag artikulerar den definierar jag också mig själv. Jag förverkligar en potentialitet som är i egentlig mening min egen. Detta är bakgrunden till det moderna autenticitetsidealet och till de självuppfyllelsens och självförverkligandets mål som idealet brukar dölja sig i."
Charles Taylor 1994
Det är så fascinerande att se hur filosofer och tänkare har visat i ord det mänskliga medvetandets utveckling och visst är det just detta vi brottas med än i dag. Människan är människa och liknande frågor ställs från tid till annan.
Jennyli
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar