Med reflektioner så tänker vi oftast på känslan av att tänka efter, eller tänka före, att sätta sig ner och reflektera över saker som varit och saker som ska komma. Det är så vår hjärna fungerar. Det må vara saker som hände för några sekunder sedan, men det är Alltid något som redan har hänt eller något som vi vill ska hände, eller till och med, och kanske oftast, saker vi INTE vill ska hända (så kallad oro/rädsla). Den tänkande hjärnan kan bara fästa på det som varit eller ska bli. Den tänkande hjärnan kan aldrig fästa på nuet. När hjärnan befinner sig i nuet, då fäster den sig inte på något. Då är den i ett konstant flöde. Då reflekterar inte hjärnan! Då är hjärnan i nuet.
Så fort hjärnan upphör att vara i nuet, då börjar den reflektera nuet. Då början hjärnan att fästa uppmärksamhet på det som varit och det som ska bli. Det går inte att reflektera i nuet. Då är vi inne i spegeln, centrerade! Och vad är då fördelen med det. Fördelen med att vara inne i spegeln och utom räckhåll för reflektion, är att konstruktiviteten och kreativiteten är som störst där. Varje gång hjärnan börjar reflektera, då slutar den att skapa. Det är en obönhörlig sanning. Det går inte att reflektera och skapa på samma gång. När vi reflekterar oss, eller speglar oss, då ser vi en bild framför oss. Den bilden är statisk och kan inte ändras. Först ser vi bilden, sen tänker vi: Jaha, det är så jag ser ut! Sen använder vi den bilden av oss själva när vi svarar upp mot världen där ute.
Det som speglas blir konstant och förändring kan inte ske. Därför finner vi aldrig någon tillfredsställelse i att reflektera. Vi ser bara sakernas tillstånd och reproducerar sakernas tillstånd. Hur gör vi då för att förflytta oss från reflektion till konstruktion? Mitt råd till oss alla (och jag vet att det är lättare sagt än gjort) är att lägga bort tanken helt. Tänk inte! Tala inte! Se med dina inre öron och lyssna med dina inre ögon. Då förflyttar du dig till spegelns insida. Du är själv spegeln (som du större delen av livet befinner dig utanför och speglar dig själv i) och du ska därför flytta fokus till din insida. Där kan du höra den konstruktiva rösten och se de konstruktiva bilderna. Dessa bilder finns i evigheten och reflekterar den sanna bilden av dig. När du ser denna bild av dig, kan du börja skapa, eller som tidigare, börja reproducera sakernas tillstånd. Dessa saker är dock evighetens sanna bild, som du har kommit till Jorden för att verkställa. Med konstruktivitet menas att förmedla den eviga bilden av oss själva till världen. Ta steget ut ur reflekterandet och lyssna till lovsången som flödar ur ditt inre. Denna lovsång är en hyllning till ditt liv och till den sanna bilden av dig. Följ hjärtat och se från insidan av spegeln allt, så som det verkligen är!
Tack för ordet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar