söndag 9 september 2012

En betraktelse över söndagens budskap - Enhet, i relation till en tillbakablick över mitt eget andliga uppvaknande

Allt är ETT. Vi är alla del av en och samma kropp. Denna söndag går i enhetens tecken. Jag har den välsignade förmånen att få vara del av en enhet och en gemenskap i Apelvikshöjds kyrka, i egenskap av musiker i stråkensemblen. Efter söndagens mässa längtade jag efter att få reflektera evigheten i mitt hjärta för att bekräfta denna livets enhet inom mig. Mitt sätt att göra det på, är att musicera och att skriva.

Mitt andliga uppvaknande eller mitt första möte med Gud, Moder jord och Kristus, skedde (i ärlighetens namn) utanför kyrkliga sammanhang. Det skedde plötsligt som om någon drog upp rullgardinen. Från en dag till en annan började jag att lyssna med helt nya öron och se med helt nya ögon på livet. Jag förstod inte vad det var som hände men de medvetna ögonen i mitt inre, kände hur varje andetag uppfyllde mig med liv. Mitt andetag blev heligt, levande och medvetet. Nåden skulle nog kalla det den helige Ande. Men jag förstod inte det då. Marken gungade och jag var nära att uppfatta mitt nya tillstånd som sinnessjukdom. Nu vet jag att rösterna, orden och glöden i mitt inre, var och är uppståndelsens mirakel i Kristus - det ENDA levande tillståndet.

Hur gick då detta uppvaknande till? Det här är min historia och jag är övertygad om att var och en har sin egen unika och fantastiska historia. Ingens väg eller berättelse är bättre eller sämre än någon annans. De är bara olika och unika i sitt slag. Med mig förhöll det sig så att min längtan efter ENHET hade vuxit sig så stor och kallelsen i mitt liv, undanbad sig helt enkelt inte längre. Att vara separerad ifrån (eller uppleva sig vara separerad ifrån) det Enda tillståndet (Gud), är förenat med lidande. Lidandet var hos mig som en längtan efter något. Detta något visste jag inget om. Men jag visste att det fanns, annars skulle jag inte längta efter det.

Jag letade efter detta något överallt, utanför mig själv. Jag gick kurser, jag gick till medium och på seanser. Ingen kunde ge mig det fullständiga svaret på gåtan. Men känslan inom mig växte sig allt starkare och till slut fann jag mig tvungen att byta riktning. Istället för att leta utanför mig, lutade jag mig tillbaka och sökte via mitt inre efter svar. Jag bad inom mig, intensivt och med hög röst. Jag vände mig direkt till Gud och "krävde" svar. Hungern var så stark vid det här laget att jag var desperat.

Svaren började genast komma. Först kom de i form av en inbjudan att gå en kurs i inkaindianernas kunskapstradition. Det var den tredje och sista kursen i en serie om tre, där man får ta del av och lära sig inkas sätt att förhålla sig till Moder jord och fader himmel och interagera med de fyra elementen mm. Jag hade, för många år sedan, gått de två första kurserna men tappade bort den tråden på vägen. Nu kom en inbjudan att gå den sista delen av kursen som ett direkt svar på mitt krav.

Jag förstod att jag måste gå kursen för att få utbildningen komplett. Saker och ting började falla på plats och min hunger mättades en aning. Men längtan fanns kvar. Jag hade bara skrapat på ytan av den slöja som dolde sanningen för mitt längtande öga. Under ytan fanns Kristus grav, inom mig. Där låg han och väntade på uppståndelsens mirakel i mitt liv. Men hur kunde jag ana det då. Jag såg ju inte. För att jag skulle börja se, behövdes krafttag. Inte för mitt liv, kunde jag ana att en så tunn slöja kan vara så svår att komma igenom. Frälsning är för mig befrielse från omedvetenhetens slöja eller från blindheten. Tillstånd som för mig är förknippat med lidande. 

Tacksamheten är mycket stor inför den själ som drog undan slöjan framför mina ögon, i ett enda slag och därmed bidrog till min frälsning. Hon levde i den här världen som min låtsasmamma eller styvmamma. När hon gick vidare till livet efter detta, ingöt hon hopp i mitt bröst, vilket ledde till att slöjan lyftes från mina ögon. Tron hade jag redan, men med hoppet kom även öppningen till den stora kärlekens famn i mitt hjärta. Från den dagen som hon ingöt hopp i mitt hjärta har livet flödat genom mig och kommunicerat eviga ord i en outsinlig ström. Hon kom igenom från andra sidan och visade mig vägen genom det öppna fönstret. Jag var som en fluga som ser ljuset genom fönstret, men som ändå inte hittar ut genom den öppna springan, eftersom det krävs att man tar ett steg tillbaka för att komma förbi själva fönstrets kant. Om jag tvingar mig mot glaset kommer jag aldrig fram. Först när jag slappnar av och låter mig ledas får jag syn på öppningen. Ibland kan jag tänka om flugan att den är ganska dum. Och sanningen är den, att jag själv är lika dum.

Den gåva som hon gav mig går inte att mäta eller återgälda. Mitt sätt att tacka är att låta livet och kärleken strömma genom mig och komma andra människor till del. Detta är något av en utmaning för mig. Jag vill älska alla, men i den här världen gör vi på ett visst sätt. Om man går utanför dessa oskrivna regler då kan man bli betraktad som konstig. Men en sak är säker, jag skulle vilja ta hela världen i famn. Mitt hjärta och den stora kärlekens famn är ETT och samma. Vi är alla en del av detta famntag och jag skulle önska att vi mera frimodigt kunde ta varandra i famn. Så vackert är det.

Det ligger ett uns av lidande i detta famntag, därför att det öppnar porten till hjärtat. Det som ligger begravt där inne vill komma ut och återuppstå i våra liv och det är en sådan lättnad när det sker. Men vi vågar inte lätta på trycket. För mig är en tår ett levande bevis på livssträvandet. Livet längtar efter att få vara och när vi lägger locket på kommer nåden till undsättning. Den lilla nådfulla tåren på kinden skapar en öppning. Den är så välsignad. Den längtan som ibland med hjälp av välsignade tårar, låter oss öppna porten till himmelriket i vårt hjärta, ska hjälpa oss att dra en suck av lättnad. Denna suck är ett heligt andetag som fyller oss med helig Ande och evigt liv. Vi blir Ett med källan! Vi blir Ett med Gud!

Vi har aldrig varit separerade ifrån livskraften i Gud, men vi har upplevt oss vara det. Denna upplevelse skapar lidandet. Tack älskade Nina för att ditt hopp satte spår och började gro i mitt hjärta. Medvetenheten om klangen som skapas inom mig när jag lyfter på slöjan och blir en del av Kristi kyrka (gemenskap), formar min mun till en kyss i det heliga bröllopet. Slöjan som jag har burit framför mitt ansikte, gjorde mig blind för sanningen. Men när den lyftes bort ifrån mina ögon, blev jag inte bara seende igen, utan jag stod samtidigt brud i det heliga bröllopet som förenar Himmel och Jord inom oss människor på Jorden.

I ärlighetens namn erkänner jag än en gång, att mitt möte med Gud och Kristus skedde utanför kyrkan. Och kanske var det nödvändigt. Precis som en tonåring måste söka sina egna vägar innan de med nya ögon och förståelse kan återförenas med sina föräldrar. Mitt eget personliga samtal med Gud, Kristus och Moder jord, har med tiden vävts samman med sanningarna i Bibeln och Guds ord som predikas i kyrkorna, samtidigt som Inkaindianernas sanningar ligger som solid grund för mig att stå på. Sakta men säkert har jag vänt tillbaka hem och sett att de sanningar jag själv har fått lära mig i mitt eget samtal med Gud, på djupet är samma som de kristna budskapen, likväl som Inkas budskap och de buddistiska budskapen. Jag kan finna en bit av mig själv i trädets alla blad och grenar.

Vi är alla en del av livets träd. Vi vävs samman av den livstråd eller livssträng som löper genom livets träd. Från den kristna grenen av trädet löper denna livssträng in till stammen, varur allt liv mynnar. Från en annan gren löper Inkaindianernas sanningar, från en tredje löper Koranens sanningar och från en fjärde löper Buddismens osv. Famntaget är allomfattande och kärleksfullt. Låt oss ge varandra näring från detta famntag. Låt oss ta livet i hand och varandra i famn. Jag är djupt tacksam för alla lärare, ledare och präster som med själ och hjärta har hjälpt mig att se sammanhangen. Jag är djupt tacksam för ALLA människor som finns och har funnits i mitt liv. Er närvaro har väglett mig och erbjudit mig så mycket glädje. Ni har bidragit till den jag är idag.

Den här söndagens budskap som jag fick höra om i dagens mässa handlar om ENHET. Vi hör alla ihop som löven på ett träd. Det löv som faller till marken på hösten är vackert. Jag kan se hur människan som föds till Jorden, är som detta blad. Det finns blad i alla dess färger, gula, gröna, röda och bruna. När de väl kommit till marken (så som vi föds in i en mänsklig kropp) börjar en process av vissnande och slutligen förmultning. Då antar vi alla samma färg och form och slutligen upplöses vi och återgår upp i trädets stam som ny näring åt nya löv. Där skapas nytt liv av den näring som vi tillför. Nya knoppar blir nya löv som till hösten återigen faller till marken, i ett evigt kretslopp. Energi kan inte förstöras och energi kan inte skapas. Det finns alltid samma mängd energi i kosmos. Dock kan energin omvandlas i allehanda former i Evighet! Min naturvetenskapliga bakgrund har gjort mig fascinerad över livets längtande essens. All materia strävar alltid efter balans i enheten. Samma är det med musikens toner som alltid stävar efter harmoni.

Mitt uppvaknande har låtit mig bli medveten om denna Enhet som vi alla är en del av. Att vara medveten om enheten är välsignat skönt. Äntligen har jag slutat att längta. Äntligen är jag tillfreds med livet och med Allt som är. Allt är precis så som det ska vara. Det kan inte vara på något annat sätt, för det finns inget annat. Det levande tillståndet är det enda som Är. Och det är evigt. Men ibland läggs slöjan framför mina ögon, av någon anledning och då förlorar jag kontakten med det levande tillståndet och lidandet är åter ett faktum. Ett lidande som tar sig olika uttryck i irritation, ilska och avogsamhet. Yviga gester hjälper mig inte då, utan endast ett stillat sinne kan åter lyfta på slöjan till det heliga bröllopets kyss - återförenandet till det Enda tillståndet - Enheten inom oss.

Min ärliga önskan och längtan efter att, på djupet kunna förenas med andra människor, arbetade emot mig så länge jag var separerad från detta tillstånd. Men så fort jag fann enheten inom mig själv, kunde jag också uppleva enheten tillsammans med andra människor. Jag kunde se mig själv i andra och jag kunde känna stark samhörighet med människor som jag inte ens kände. Denna upptäckt gav mig insikten om vad, "så som i himmelen, så och på Jorden", betyder. För mig betyder detta bibliska uttryck; Att så som jag upplever livet inom mig, i mitt eget inre himmelrike, så upplever jag även livet utom mig. En annan ordalydelse skulle alltså kunna vara, "Så som inom, så och utom". Himmelriket på Jorden bär vi alla i våra hjärtan. Den stora kärlekens famn.

Detta är mina betraktelser och reflektioner över Enheten och över Kristus, samtidigt som jag försöker se mitt eget uppvaknande som en del i detta. Det är vackert att få leva och lära. Jag är så tacksam för Allt som finns i mitt liv och fortfarande förs in i mitt liv. Tack från djupet av mitt hjärta till alla som lägger sin bit till det eviga pusslet. Ifrån min synvinkel är det en mycket vacker bild som börjar framträda.

All min kärlek från mitt hjärta till ditt hjärta!
Tack!

Jennyli



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar