lördag 13 december 2008

Midvinternattens köld är hård

När kölden sätter in känns det skönt att krypa in i stugvärmen. Huden knottras när det är kallt och känslan av att längta till sommaren infinner sig. Hur vore det med en evig sommar. Sköööönt eller hur? Hur vore det med evig kärlek, underbart eller hur? Titeln för min blogg är namnet på en evig bok. Vad menar jag med det? Jo den står tecknad i evigheten och kanalen till evigheten låter oss få inblick i kunskapen från denna bok. Nu undrar ni säkert hur kunskapen tillkommer oss här på jorden. Den tillfaller oss via känslan och klangen i själens mitt. Den kärnpunkt som tränas att vakna. Tiden som nu är dukar upp sju rätter till oss som kommer att ge vår själ all näring vi behöver för att komma ihåg tonen från källan vi kommer ifrån.

Nästa tänkbara tillfälle att tränas att komma ihåg denna ton skulle kunna vara den mest enkla sak. Hur tror du att livet gör för att få dig att minnas kontrapunkten? Hur tror jag att klangen uppenbaras för mig. Hela den tid som känns onödig skulle kunna vara den mest värdefulla tiden för att komma ihåg. Det säger jag särskilt därför att för den som har tråkigt skulle känslan av att uppfylla sina drömmar kunna bli sann. Den tid som jag har mest tråkigt på ska jag använda för att lära mig komma ihåg evighetens sommarvärme. Drömmen om evig kärlek och drömmen om evigt liv kommer att lära mig att läsa Evigheternas bok. Vetenskapen talar om för oss att från början tackade människor för allt kunskapande som ledde fram till faktisk vetenskap. Tro och hopp är kunskapandet och kärleken är själva vetenskapen. När tron och hoppet har vaknat sker ett verkligt kunskapande som leder fram till vetenskap. Därför tror jag på tron och på hoppet. Kärleken är beroende av tro och hopp.

Den mest enkla sak som händer kan vara livets sätt att få mig att komma ihåg tonen, den ton som är livets essens och som kommer till uttryck i Evigheternas bok. Min tro och mitt hopp tog mig fram till det som jag kallar Evigheternas bok. När jag kom dit fick jag inblick i tonen som kärleken är. Nu omsätter jag Evigheternas bok i konstruktiv och fysisk form. Hela trilogin tar form under nästa år och en del är redan klar. Nu är det vinter men snart är det sommar och kunde jag återge hela processen här så vore ju bloggen ingen nytta med. Jag kommer förmodligen ta upp en sak i taget och kanske återge episoder ur boken som är viktiga. Det är viktigt att kommunicera och kärleken är beroende av kommunikation för att leva. Tack!

Flum eller verklighet, ja det är frågan ;)

4 kommentarer:

  1. att ha tråkigt. Intressant ingång! Precis som du säger ett gyllene tillfälle att få kontakt med källan (tonen). Själv är jag tacksam för stunder av tristess. Det är öppningar. Spännande med bokskrivande. Men bokformatet pockar på en struktur och det ämne som vi brinner för tenderar att spränga alla strukturer. Visst måste denna kraft (tonen) tämjas men inte för mycket, då riskerar den att stelna och bli till koncept och dogmer. Det är min erfarenhet. Jag gillar därför bloggformatets öppenhet. Min blogg ändrar hela tiden rubrik och riktning och struktur. Namn byts mot andra namn. Det namnlösa har så många namn. En tjej på SmG kallade Gud för Leverpastejmackan. Det lade jag på minnet. Det var bra. Jag tror att Gud vill vara en leverpastejmacka ... ibland... också ... eller?
    Som sagt. Fritt flöde. Öppet format. En bok kan också bli sådan. Lycka till med projektet. Och med BLOGGEN. Jag kommer följa den. Lite på det! Du skriver bra! Riktigt bra.

    SvaraRadera
  2. Hej Jennyli! En sån fin blogg du har skapat!

    Undrar vad tristess egetligen är.. en lightversion av ångest?
    Jag har också mycket klara insikter i att tristess och ångest kan vara gudagåvor om man förstår att ta vara på dess potential.

    Man ges nämligen ett tillfälle att VARA där med något som så tydligt säger ifrån.
    Det är egot som lider, och då vet man att man är på rätt väg.

    Men lätt är det inte. Det är vrålpestigt att VARA med sin ångest. Mer än outhärdligt. Men det når en kulmen och så händer något fantastiskt...

    Nothing can survive your presence.

    Perra

    SvaraRadera
  3. ja du skriver också bra Perra. "nothing can survive your presence" Grymt valspråk. Helt i min smak. Inget gull i gull utan hardcore andligt luvan neddragen och lien i högsta hugg ...

    SvaraRadera
  4. Tack för era kommentarer och lyckönskningar. Ja visst är det härligt Björn att det namnlösa har så många namn. Därför tror jag att konceptet i min bok kommer att lyckas. När kreativieten flödar tecknas det ena nya ordet efter det andra. Några tidigare uppsatta normer för hur böcker ska skrivas känner jag inte till. Jag följer helt och hållet det flöde som kommer till mig i stunden. Det finns en uppsjö av benämningar av samma sak, det ger en bredd och djupare förståelse av den längtan till källan som vi alla har. Något som är typiskt för källans tecken är just symbolerna. Därför kan källan tolkas av alla utifrån den egna kontexten. Därför använder källan inga direkta förklaringar eftersom det skulle begränsa livet och tolkningen av själva skapandet av livet.
    Ja visst Perra det lidande vi upplever är en väg till kärlekens källa om vi bara vågar möta eller gå in i lidandet. Rädslorna sätter stopp för mycket även för kärleken som kommer när vi kännt att lidandet inte längre har något att ge oss. Det är troligen så att lidandet lär oss att förstå kärleken därför att kärleken och lidandet är komponenter på var sin sida om samma tidslinje.
    Därför smärtar det att älska och därför känns det skönt att falla in i lidande i bland, att ömka sig själv lite. Tids nog kommer vi till insikt att vi själva kan bestämma var på skalan vi vill befinna oss. Både kärlek och sorg är kreerade av oss själva och kanske att friheten ligger i att äntligen förstå att det är vi själva som väljer vilket vi vill ha. Nog för att vi kan hamna i sorg ofrivilligt men då har vi redskap att komma ur den utan kamp. Tro är första steget, tro på att lust och fägring kommer till mig om jag väljer att le. Då jag låter mitt ansikte le, verkligen le med alla mina muskler så kommer känslan inom mig att ändras. Tro att livet inom och utom hör ihop. Då jag ler inombords då känner jag för att le med munnen, då jag ler med munnen tränger leendet in i mitt inre universum och en känsla av lust kommer. Så som i himmelen, så och på jorden. Så som på jorden, så och på himmelen.

    Jennyli

    SvaraRadera