Jag har sedan barnsben vetat att det finns något mer, att vi reinkarnerar. Jag började tidigt med healing, så fort jag hörde talas om det, då kändes det rätt. Jag vet att jag i tonåren gav healing till min katt, som verkade väldigt sjuk i någon slags frossa. Han lugnade sig och blev som vanligt. Jag visste att jag gav healing, men jag visste också att något saknades, eftersom jag gav av min egen energi.
Vid ett annat tillfälle, som ganska stort barn, tänkte jag att det vore häftigt att skriva med automtisk skrift. Det var en stark känsla. Ibland hade jag lite magiska ritualer för mig, mest på skoj men ändå. Jag gjorde vid några få tillfällen spontana astrala resor, och ut ur kroppen upplevelse. Det senare var inte något märkvärdigt. Bara att kroppen rörde sig snabbare än själen. Jag kände att de separerades helt enkelt. Den astrala resa jag var med om var väldigt kraftig och skrämde mig lite, därför stannade den av tror jag. Då var jag tjugo år. Sen har livet rullat på och i vuxen ålder har jag börjat söka efter sanningen, om vad som är meningen med mitt liv. Jag började bli redo att ta tag i mitt uppdrag. Jag sökte mer och mer efter svar och gick på olika kurser, seanser och hos medium. Men inte förrän jag själv ställde frågan rakt ut i kosmos, att jag ville ha svar, började det hända saker. Jag ville inte vänta längre och mitt rop var mer eller mindre desperat vid det laget.
Jag hade för flera år sedan varit i kontakt med inkaindianernas kunskapstradition och lärt mig om deras syn på de levande energierna och hur man använder dem. Det saknades en tredje kurs för att denna kunskap skulle bli komplett, så långt det gick just då. Efter mitt rop ut i universum, damp det ner ett mail om att den tredje kursen skulle hållas och jag gick den. Sen ville mamma gå till ett medium och jag följde med. Då sa hon till mig att alla i andevärlden vände sig till mig direkt. De brydde sig inte om mediet. Hon fick jobba med att stänga ner mitt system först, innan de vände sig till henne. Alltså blev jag medveten om att jag kunde ta kontakt själv. Veckan efter detta så ville jag prova om jag kunde kontakta min mormor från andra sidan. En kväll fick jag en stark ingivelse att göra detta. Jag satte mig ner med papper och penna och en kraft tog omedelbart över min arm och skrev stora bokstäver på pappret.
Det var ett namn. Min låtsasmammas namn. Hon låg på sjukhus svårt sjuk i canser, på sitt yttersta. Det var en chockartad uppleveslse eftersom jag förstod att hon gått vidare, samtidigt som känslan att kontakten fungerade var så häftig. Hon skrev en mening (två ord) om och om igen. "Tro härifrån" upprepade hon flera gånger. Jag tolkade det som att hon då, från andra sidan, trodde på ett evigt liv. Så som jag kände henne hade hon inte trott på det, så länge hon var i livet. Det blev för mig en bekräftelse på att det var en riktig kontakt jag fick. Hon gick över och kände in tillvaron på andra sidan. Ett dygn senare släppte hon taget helt och gick vidare. Jag tänker på henne med stor värme och kärlek. Det umgänge vi hade var alltid så fint.
Sen har texterna flödat i en kommunikation med evigheten. Jag sattes under kosmisk utbildning skulle man kunna säga, vilket "Evigheternas bok" är ett resultat av. Jag fick till mig så mycket kunskap att jag inte visste hur jag skulle tolka det. Det tog lång tid att förstå. Jag ställde många frågor och fick svar. Alltid bara universella frågor och svar. Om jag frågade om personliga saker, kom alltid universella svar. Vi måste lösa våra "problem" själva helt enkelt. "De" kan inte ge oss några lösningar. Lösningarna kommer ifrån oss själva. Vi får erfarenheter och upplevelser som hjälper oss att ta beslut. Det fick jag ju förstå, och får fortfarande förstå.
Ibland fick jag till mig väldigt konstiga saker som jag inte förstod, då kunde jag strax efter få en erfarenhet i livet som gav mig svar. Jag fick alltså möjlighet att koppla ihop det fysiska livet med det eviga (på ett symbolplan). Det växte fram. Ett exempel på det är att min låtsatsmamma sa (ifrån andra sidan) väldigt tidigt till mig att jag skulle få ärva ett guldhalsband, eller ett gyllene halsband. Jag förstod inte vad hon menade, men jag gick väldigt länge och väntade på detta. Men när jag i min utbildning kom fram till kunskapen om den gyllene porten i halsen som leder in till himmelriket i hjärtat, då förstod jag plötsligt att detta var halsbandet som hon ville ge mig. Halsbandet var symboliskt. Det gyllene halsbandet runt min hals är också en hel port som vi just nu står inför att öppna. Ett livsviktigt skede i mänsklighetens historia. Allt i det eviga livet läggs fram med vårt språk och verkar som symboler i vårt medvetande för att vi ska förstå det fysiska livet vi lever här.
Själv känner jag att det är det eviga livet som är det sanna livet. Det fysiska livet är bara en yttring av det eviga. Det fysiska livet är dock inte att förakta därför att vi här har möjlighet att uppleva livet, med alla dess känsloaspekter och sinnesaspekter. Men när vi kan förena dessa två, då har vi nått fulländning. Då kommer det eviga livet igenom tidens slöja och mirakel sker. Mirakel!
Det har alltså varit en process, där information och texter kommer innan min egen förståelse. Ofta sker det i mitt liv som jag skriver om. Men det kommer efteråt för att jag ska förstå att texten är sann. Hade jag förstått innan, så kanske jag skulle tro att jag själv hittat på allt. Dock var det en kombination av att förstå och inte förstå när jag skrev Evigheternas bok. Det kom till mig saker som jag inte förstod alls och då fick jag låta ljusvarelserna från Plejaderna förklara för mig innan jag skrev det i boken. Men ibland fick saker vänta länge, jag förstod det inte innan symboliken hade manifesterats i mitt fysiska liv på något sätt. Först då blev det begripligt.
Att det är plejadfolk som står i förbindelse med mig har jag förstått bara sen ett par år tillbaka. När jag hade skrivit Maia Aela förstod jag att hon på många sätt är jag själv. Den senaste tiden fick jag ytterligare en insikt om att mina texter handlar om mänskligt liv, men också om mitt liv. Det betyder att jag kan se Maias utveckling som min egen utveckling. Hon blir min mentor och föregångare. Jag hoppas att alla kan känna samma sak, som läser böckerna om Maia Aela. Hon går före och visar vägen.
Tack
Jennyli
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar